Sida 394
Veckans porträttgalleri
»SJÖBJÖRNAR»
■sina män om att icke utsätta sig för någon onödig risk och skickade dem litet desinfektionstvål att tvätta sig med.
I tre dagar behöllo de sitt logis och blefvo mycket goda vänner samt företogo, trots sin ängslan, en del utfärder till omgifningarne. Minst två gånger om dagen skickade de ned buljong och annat godt till invaliden — hvilket emellertid aldrig kom längre än till kaptenens hytt. På fjäide dagen kommo de tidigt på morgonen ner till fartyget, så nära de vågade, för att säga farväl.
»Skrif, om det blir sämre>, ropade mrs Bunnett.
»Eller om du får dem, George», ropade mrs Fillson ängsligt.
»Det är bra, han mår präktigt», svarade styrmannen.
De två hustrurna syntes vara belåtna härmed ■och efter ett slutligt adjö begåfvo de sig till järnvägsstationen, vid hvaitannat steg vändande sig om för att vifta farväl, tills de voro ur synhåll.
Strax därpå kom en äldre man med hvita polisonger, hvilken styrde rakt på skutan med en svart väska i sin hand.
»Kapten Bunnett?» frågade han i hvass ton.
»Det är jag», svarade skepparen-
»Er hustru har skickat hit mig», sade han. »Mitt namn är Thompson — doktor Thompson, Hon säger att ni har ett fall af smittkoppor ombord som hon vill att jag skall se till.»
»Vi ha redan en läkare», sade kaptenen och styrmannen på en gång.
»Det sade er hustru, men hon önskade särskildt att jag skulle undersöka detta fall», sade doktor Thompson. »Det är också min skyldighet i egenskap af inspektionsläkare i den här hamnen.»
»Det är ni som ställt till det, George», jämrade sig den förskräckte skepparen förebrående.
»Nå ja, hvem som hälst kan begå ett misstag», hviskade styrmannen tillbaka, »och han kan inte göra oss något, för det är inte koppor. Låt honom komma ombedd bara, så skyller vi på kocken, och säg att det är han som misstagit sig.»
Styrmannen skyndade ned för att öfvertala den missbelåtne pojken att kasta af sig kläderna och gå till sängs.
Under ljudlös tystnad undersökte doktorn patienten. Därpå vände han sig, till allas förvåning, till besättningen och undersökte den ene efter den andre.
»Hur länge har den här pojken varit sjuk?» frågade han.
»Omkring fyra dagar», sade den förbryllade skepparen.
»Där ser ni, hur det går, när man försöker sticka undan med en sådan där sak», sade doktorn allvarsamt. »Ni har hållit patienten här nere i stället för att skaffa bort honom och få fartyget des-inficieradt, och nu ha alla de här stackars karlarne fått det »
»Hvad!» skrek kaptenen, i det besättningen utbrast i höga uttryck af häpnad och själfbekla-gande. »Fåit hvad?»
»Hvad? Kopporna, naturligtvis», sade doktorn. »Och det i dess värsta form ändå. Så det in et syns. Inte en enda af dem har något yttre symptom. Det är invärtes alltihop.»
»Det var fördömdt», sade kaptenen, och besättningen började stöna förtvifladt.
»Hvad kunde ni vänta annat?» frågade doktorn i raseri. >Tja, nu kunna de inte flyttas. De måste gå till sängs allesammans, och ni och styrmannen måste sköta dem.»
»Och antag, att vi få det?» sade styrmannen känslosamt.
»Ni måste löpa risken», sade doktorn; därpå blef han en smula mildare, »jag skall försöka skicka ned ett par sköterskor i eftermiddag», tillade han. «LTnder tiden måste ni göra hvad ni kan för dem.»
»Tackar.sir», sade skepparen med bruten stämma.
»Allt hvad ni kan gör» för närvarande», sade doktorn, i det han långsamt gick upp på däck igen, »är att tvätta dem öfver hela kroppen med kallt vatten. Gör det hvarje halftimma, tills otyget är ur dem.»
»Tackar, sir», sade kaptenen igen. »Men doktorn är väl snäll skyndar på med sköterskorna!»
Han stod i ett tillstånd af yttersta förvirring, tills doktorn var utom synhåll.
Sedan han och styrmannen skickat i väg de schåare, som kommit ner för att arbeta, använde de hela förmiddagen att tvätta besättningen med svamp, i otålig väntan på att otyget skulle krypa ut och bli synligt. Otå'igheten blef snart delad af besättningen, och efter femte öfversköljningen ville kocken använda repressalier mot kaptenen.
»Jag önskar, att sköterskorna vore här, George», sade denne när de sutto på däck och pustade ut efter det ansträngande arbetet, »det här var en snygg tillställning.»
»Det är liksom en Nemesis», sade styrmannen utom sig af trötthet.
»Hallå, där!» kom en röst från kajen.
Båda männen vände sig om och sågo upp på den talande.
»Hallå», svarade skepparen dåsigt.
»Hur är det med de här kopporna?» frågade den nykomne plötsligt.
Kaptenen vinkade slött med handen mot skansen.
»Fem utaf dom ligger där», sade han lugnt. »Är ni en annan doktor?»
Utan att besvära sig med att svara hoppade den nye besökande ombord och gick med raska steg ned under däck, följd af de andra två.
»Fram i dagern här, pojkar», sade han. »Låt mig få se på er.»
Han undersökte dem, förskräckta som de voro, och lät höra ett märkvärdigt mummel, under det de fem gingo igenom denna nya syning.
»De ha fått duktigt med kalla öfversköljningar», sade kaptenen icke utan en viss stolthet.
»Duktigt med hvad?»
Kaptenen förklarade sig närmare, men drog sig harmset tillbaka när doktorn plötsligt gatte sig ned och brast ut i ett hest skratt.
»Ni har blifvit lurad», sade denne och torkade tårarne ur ögonen.
» Jag förstår inte», sade kaptenen med värdighet.
»Någon har skämtat med er», svarade doktorn. »Upp med er, era nöt, ni har inte kopporna mer än jag.»
»Menar ni, att . . .» började kaptenen.
»Någon har skämtat med er, säger jag ju», upprepade doktorn i det männen under svordomar, halft af lättnad halft af harm, kröpo ur sina kojar och började kläda på sig. »Hvem var det, tror ni?»
Kaptenen skakade på hufvudet, och styrmannen, medveten om sin plikt, följde hans exempel. Men en stund därefter, då de sutto vid sin pipa och väntade på att karlarne skulle komma tillbaka för att lossa skutan, blefvo de mer meddelsamma. Kaptenen tog pipan ur munnen och sedan han tyst betraktat styrmannen en stund, gjorde ban en gest med tummen mot järnvägsstationen. Och med en vemodig nick instämde styrmannen.
- 383 -
Källa: Project Runeberg ·