Sida 121
Veckans porträttgalleri
HVAR 8 DAT,
denna? Se på den här guldmedaljen med diamanterna: Gåfva till öfverste |ames F. Placerl från soldaterna i hans regemente, i lägret framför Richmond.' Hvarje man i regementet gaf sitt bidrag till densamma och likväl satte den tappre herrn ut det på poker en kväll, och den officer som vann den sålde den till den person som skänkte mig den. Kan ni försvara sådant?»
Miss Catherwaight var väl bekant för inne-hafvarne af pantlåneinrättningarre vid Bowery och Park Row. De hade lärt sig att titta efter henne en gång i månaden och lade undan de medaljer, de fingo, för hennes räkning samt försökte få reda på deras historia af dem som lånade på dem eller hittade annars på någon historia, som de hoppades skulle passa lika bra.
Ehuru hennes ekipage väckte sensation i de mindre fina gator, dit hon därvid styrde kosan, blef hon aldrig antastad. Hennes jungfru gick med henne in i affärerna och en af betjänterna stod alltid utanför dörren inom hörhåll, till grannskapets stora förnöjelse. En dag hittade hon någonting som i hennes ögon var en fullkomlig ädelsten. Det var en obetydlig smutsig silfver-medalj, som utan tvifvel en gang varit en half-dollar, konstlöst formad till ett hjärta och med en inskription som tydligen gjorts af någon guldsmed på landet. På ena sidan voro två händer som tryckte hvarandra omgifna af en lagerkrans, och på andra sidan lästes följande inskription: »Från Henry Burgoyne till hans innerligt afhållne vän Lewis L. Lockwood» och nedanför »I med- och motgång». Detta var allt. Och här låg den bland rakknifvar och revolvrar och familjebiblar i en pantlånares fönster. Hvilken historia kunde den ej förtälja! Dessa två kamrater, hvilkas barndomsvänskap skulle räcka i med- och motgång — och allt som fanns kvar af densamma var denna inskription till minnet af den, likt inskriften på en grafsten!
»Han kunde inte ha fått sä mycket på den», sade pantlånaren i skämtsam ton, »jag lånade honom inte mer än en kvarts dollar pa sin höjd.»
Miss Catherwaight stod i tankar. 1 Hon undrade, om denne Lewis L. Lockwood kunde vara Lewis Lockwood, den bekante lagkarlen som man läste så mycket om. Därpå erinrade hon sig att hans mellersta namn var Lyman och sade hastigt: Jag tar den, var så god»!
Hon steg upp i sitt ekipage och sade till pantlånaren att i adresskalendern taga reda på Lewis Lyman Lockwood. Betjänten återvände om ett par minuter och meddelade att en jurist med dessa namn fanns i boken och hans byrå var nummer det och det på Broadway. »Kör dit!» befallde miss Catherwaight.
Hon fattade sitt beslut så hasligt. att de stannat framför en hög stapel af kontor, innan hon hunnit få riktigt klart för sig hvad det var hon ville veta eller tänka efter huru märvärdigt hennes ärende kunde förefalla. Mr Lockwood var utgången, sade en af de unga männen på kontoret, men den yngre, kompanjonen mr Latimer var inne och skulle taga emot henne. Hon fick nätt och jämt tid erinra sig att den yngre kompanjonen
var en bekant från några baler, innan mr Latimer stod framför henne med hennes kort i handen och ett leende på läpparne.
»Mr Lockwood är ute för ögonblicket, miss Catherwaight», sade han, »men han är tillbaka på ögonblicket. Vill ni inte stiga in i det andra rummet och vänta? Han är säkert här om fem minuter. Eller är det någonting jag kunde uträtta?»
Hon såg att han var förvånad öfver hennes besök och inte riktigt visste hur han skulle uppfatta det. Han försökte låtsa, som om han ansage det för den mest naturliga sak i världen, men han öfverdref så att hon såg att hennes närvaro var någonting högst ovanligt. Detta gjorde henne ej mindre nervös. Hon ångrade redan det steg hon lagit. Tänk, om det skidle visa sig vara samme Lockwood, hvad skulle han tänka om henne?
> Kanske det vore bättre tala med er än med mr Lockwood», sade hon, i det hon följde honom in i det inre rummet. »Jag är rädd att jag kommit i ett dumt ärende, åtminstone har det ingenting med lagen att göra».
»Inte fråga om brutet äktenskapslöfte således?» sade unge Latimer med ett leende. »Kanske bara ett oskyldigt bidrag till den mest värdiga välgörenhet! Jag fruktade först», fortsatte han i lätt ton, »att det var juridiska råd ni önskade, och jag hoppades att det sätt på hvilket jag anförde kotiljongen hos Cournet's kom er att tro att jag kunde lika bra lotsa er genom lagens irrgångar..'
»Nej», svarade miss Catherwaight med ett nervöst skratt, »det rör min olyckliga samling. Det är den här som fört mig hit», sade hon och räckte fram silfvermedaljen. »Jag har just kommit öfver den i Bowery. Namnet var detsamma och jag trodde bara att det var möjligt att mr Lockwood skulle vilja ha den, eller, för att tala sanning, att ban kunde tala om hvad det blifvit af den Henry Burgoyne som gaf honom den.»
Unge Latimer hade medaljen i sin hand innan hon slutat tala och höll på att noga undersöka den. Han såg upp med en smula rodnad på kinderna och sökte se allvarsam ut.
»Var snäll bli inte ond», sade den vackra samlerskan. »Jag vet hvad ni tänker. Ni har hört talas om min dumma samling och jag vet att ni tror att jag ämnade öka den med denna. Men — nu har jag haft tid att tänka — jag kom, förstår ni, verkligen direkt från pantlåneboden och var så intresserad, liksom alla samlare, att jag inte gaf mig betänketid. Det är just så med en vurm. Den far med grof hand öfver folks känslor och far sin väg med en. Jag ber, om ni vet någonting om det här myntet, att ni talar om det och jag försäkrar er att det lilla jag vet skall jag behålla för mig själf.»
Unge Latimer bugade sig och betraktade henne nyfiket, med medaljen i handen.
»Jag vet knappt hvad jag skall säga*., började han långsamt. »Den har verkligen en historia. Ni säger att ni fann den i en pantlåneaffär på Bowery. Verkligen! Ja naturligtvis förstår ni att mr Lockwood inte kan ha lämnat dit den.»
Miss Catherwaight skakade häftigt på hufvudet och försökte lé. (Forts.)
— uo —
Källa: Project Runeberg ·