Sida 479
Veckans porträttgalleri
HVAR 8 DAG
Det hördes ett svagt buller i förstugan. Någon snubblade öfver träskorna därute, en hand skramlade med nycktln, så gick dörren upp.
Den inträdande kunde vara vid pass en 30 år, bredaxlad och satt, klädd i hemväfda kläder. Under den uppknäppta rocken såg man en skinande blank skinntröja.
»God kväll härinne.»
Den nykomne gick framåt stugugolfvet, helsade och tog i hand.
»Jaså du är ute och går i kväll, Nils.» Lave Ohlsson reste på sig.
»Jag hade ett ärende till handelsboden och gick så inom.->
»Stig fram och sitt.» Värden gjorde ett slags gest åt långbänken vid fönsterväggen.
Där framme i dagsljuset kunde man tydligt se den främmandes ansigte. Det var brynt och väderbitet, håret mörkt. Dragen voro grofva, men visst icke frånstötande. Öfver hela personen lägen prägel af seg kraft. Kinden uppe under det vänstra ögat var något insjunken och såg man nogare efter, märkte man, att endast det högra ögat ägde lif och rörelse. Det venstra var stelt och uttryckslöst, af emalj.
»Hur går det med förtjänsterna», började värden belefvadt. »Det är visst flera häromkring, som ärna sig till att bygga i år.»
»Nils Sjunnesson på tian skall bygga nytt kostall och på Gustafsborg skall där nya tak på uthusen. Och så är där ett par byggen till, som jag redan halft om halft fått löfte om.»
»Truls Hansson i Härninge skall ju bygga om sin stugulänga.»
Lave Ohlsson drog upp näfverdosan, tog sig en försvarlig pris och bjöd sedan sin gäst.
»Jag har lämnat in kostnadsförslag där med», sade denne och förde prisen till näsan.
»Du får inte så litet att göra i sommar. Och så ditt eget nya hus.»
»Där fattas bara det invändiga och så verandan.»
»Jaså, du skall ha veranda också», ljöd det litet missundsamt borta från spiseln. 5 Då spekulerar du väl på att gifta dig med?»
»Har en bara buren, kan en väl få fågel med.» Nils kastade en blick af hemligt förstånd bortåt spinnrocken till. Han tog mössan från bordet, tummade den hit och dit, och så kom det.
»Se, det är liksom just i detta ärende jag är kommen hit.»
Åter en blick åt samma häll, liksom för att få hjälp där. Men Elina hade just ställt undan rocken och slunkit ut genom köksdörren.
»Hm, jaså.» — Det kom något tvärt.
»Se'n jag blef min egen har jag mästadels haft bra förtjänster och lagt summa till summa. Jag är inte så barskrapad heller!»
Friaren reste sig med värdighet, knäppte upp skinntröjan och framtog ur bröstfickan en sparbanksbok.
»Här kan Lave Ohlsson själf se hur affärerna stå.»
Han satte sig ned igen och bjöd till att se likgiltig ut, medan värden granskade förmögenheten.
Mor Stina tog upp de stekta fläskbitarne från pannjärnet, »soppade» itu potatisen i det fräsande fläsktlottet. Så gjorde hon sig ärende bort till bordet.
Hon lade fram den stora grofbrödskakan, tog upp knifvar och hornskedar från bordlådan och satte till sist fram ett lerfat med mjölk.
Allt medan hon stökade med dukningen kastade hon nyfikna blickar i boken öfver mannens axel.
Det var minsann inte småsmulor du samlat ihop på dessa år.»
Lave Ohlsson var kommen till sista insättningen och läste slutsumman.
» Jag har haft godt om arbete nästan för jämt, och när en så är sparsam och ordentlig och tar vara pa förtjänsten.»
Rösten skulle låta likgiltig, men det låg en god del stolthet i den, då han tillade:
»Sämre svärson kunde Lave Ohlsson få, skam att säga det själf.»
-Bror Görans August har visst också sina tankar åt det hållet. Det är meningen han ska' ta emot stället till framtiden nästa är.» Orden kommo från mor Stina, som återvändt till sin spis. »Och så är ju Elina »gårddotter» och du» — mor dröjde och vägde liksom litet pä orden — »och så har du ju bara ett öga.»
»Och hvems skull är det, om icke er egen sons! Och så vill hans egen mor komma fram med det!»
Rösten lät dof och liksom skalf af vrede. Man märkte att äfven under denna lugna, säfliga yta kunde det stundom glöda och brusa.
»Det skulle förstås vara roligt att se Ola ryk-tares förskräckelse, när det brakade till ute på gödselstaden, när gubben kom körande med sin rullebör. Men det kunde bli farligt nog att själf knacka på knallhattarna och sä fick han gropare-Petters oförståndige påg till det. Det var ju inte så noga med ögonen pä en sådan där fattiglapp!» Rösten nästan stockade sig och han höll upp för att tvinga rörelsen tillbaka.
Det glimrade till i mor Stinas små hvassa ögon.
»fnte kunde vi rå för'et. Vi gjorde hvad vi kunde för dig, betalte för hela tiden du låg på lasarettet och köpte »glasögat» också. Ingen kan komma och skylla oss för att ha varit omänskliga», föll hon in med skärpa i tonen, och katten, som låg och drog sig under spiseln, fick en bastant spark af lädertoffeln.
»Glasöga! I tror ett sådant kan ersätta ett riktigt!» Orden kommo häftigt och fulla af bitterhet.
»Se så, Nils, du känner ju mor. Hon menar inte så illa, som det låter», lugnade Lave Ohlsson.
»En ska' tänka lite på hvad en säger.» Nils röst lät stadigare och lugnare än nyss. Han tog sparbanksboken och stoppade den pä sig igen.
»Nå hvad svar ger Lave Ohlsson mig», tillade han, fullständigt ignorerande mor Stina.
Far reste sig, gick bort till spiseln och började hviska med hustrun. Synbarligen var han själf för saken och försökte öfvertala henne att samtycka.
»Vi få väl höra hvad Elina själf säger», menade han till sist.
»Vi äro öfverens för längese'n.»
»Nå, så tag henne då i Guds namn!) Lave Ohlsson gick bort och räckte Nils handen.
»Tack för detta!» Nils slog till ett kraftigt handslag. tLave Ohlsson skall inte behöfva ångra sig», tillade han varmt.
»Stanna nu och tag en bit mat. Du får hålla till godo som det är, vi få ställa till ett riktigt fästegille se'n. Tag fram brännvinsflaskan ur skänken, Elina! Stig nu fram och slå dig ner, Nils.»
»Nu måtte det väl åtminstone vara nog för ögat, när du får vår enda dotter till kvinna,» muttrade mor Stina och satte fram pannjärnet med potatisen på bordet.
Men ingen hörde på henne.
— 468 —
Källa: Project Runeberg ·