Sida 698
Veckans porträttgalleri
HVAR & DAG
Hon anade icke, att denna fruktansvärda rättsskipning icke var något annat än ett straffsystem.
Blidt och faderligt meddelade henne nu pater Felix det öde, som väntade dem.
Den lilla stackaren började gråta. Hon var ingen hjältinna — men man berättar ju till och med, att själfva Jeanne d'Arc, denna hjältemodiga kvinna, grät, innan hon besteg bålet.
Munken försökte trösta den lilla novisen, med att berätta henne om de fröjder, som väntade henne i paradiset; men det var icke så mycket själfva döden hon var rädd för som för afrättningen, och i det hon lät sin lilla hand glida öfver halsen, frågade hon barnsligt:
»Gör det mycket ondt?»
»B3ra ett litet knipps på halsen», svarade han med själfve dr Guillotins försäkran för att lugna sin lilla väninna,
Men hon litade i alla fall icke på detta, och pater Felix var mycket bedröfvad öfver hennes sorg.
Den ödesdigra dagen upprann; den lilla stackaren hade ödmjukt bekänt sin förfärliga fruktan, öfver hvilken hon skämdes, och som var hennes största synd. För att ingifva sig själf mod, tvang hon sig att tänka på legenden om den heliga Blan-dine.
T. o. m. fångvaktaren blef rörd, då han såg, hur ung hon var, och hur hon skalf, då han kom med den fruktansvärda ordern.
»Jag tycker icke, att du går till saken med mycket mod, lilla nunna», sade han med sitt råa skratt, under det en skugga af medlidande på samma gång gled öfver hans grofva drag.
»Men du vet väl», tillade han, »att det finns ett sätt, som du kan bli fri på?»
Hon såg på honom, utan att förstå honom. Hånade han henne? Ëller var det sant, hvad han sade?
Nu lyssnade hon begärligt till hans uttalanden.
Vicekonsuln där i staden, som var afundsjuk på sin ämbetsbroder i Nantes på grund af de lagrar, som denne skördade, sökte nu äfven åstadkomma republikanska äktenskap. Då en präst och en nunna samtyckte till att förenas, äfven om det först skedde vid foten af schavotten, skulle de benådas.
»Alltså, om ditt hjärta bjuder dig det, och du har mod därtill», fortsatte fångvaktaren, i det han blinkade med ögonen och vände sig till pastor Felix.
Denne skakade på hufvudet.
»Du känner afsky för det», förklarade mannen, i det han ryckte på axlarne. »Och ändå är det en rar unge!»
Denna grofva antydan framkallade en djup
rodnad på novisens barnsliga kinder, och den glimt af hopp, som ett ögonblick brunnit i hennes vackra ögon, släcktes nu af en fuktig glans, och hon suckade som en liten sårad hind:
»Jag måste alltså dö!»
På vägen från fängelset till schavotten — hon påminde om ett litet lam, som föres till slaktbänken — gret hon sakta med rörande undergifvenhet, i det hun bad den gode Guden om förlåtelse för sina tårar.
Han såg rörd på henne.
Om han nu blott kunde rädda henne . . .
Ack, det var omöjligt! Han ville gärna ha lidit dubbelt så stora kval för hennes skull. Han önskade så innerligt att kunna bespara henne denna fasa. Men bryta sitt klosterlöfte, lämna sin religion,
fifva sin själ åt fördömelsen — nej! Och ett så-ant äktenskap var ju alldeles ogiltigt, äfven om det inför människor vore en oskyldig list vid ett sådant tillfälle.
Nej, nej — det var omöjligt!
Det är just under förföljelsen, som prästen bör höja sig öfver andra människor, utan svaghet, utan kapitulation. En fläck på hans kappa vanhelgar altaret.
Han förklarade detta för den lilla stackaren. Hon svarade icke, hon bara grät och grät.
Men då den förskräckliga kärran stannade, då hon såg schavotten, såg en kvinna rått knuffas fram till den, såg bilan falla, blodet spruta fram och hufvudet rulla ned i korgen — då knäppte hon ihop sina händer med ett sådant uttryck af förfäran och hjärteingest, med en så ödmjukt bedjande blick från de härliga ögonen, att pater Felix blef alldeles förvirrad och rörd i sin innersta själ.
Så sade han högt och bestämdt:
»Jag samtycker!»
•
Släkten kunde aldrig förlåta onkel Felix.
Om han emellertid någonsin haft samvetsagg, var detta i alla händelser något, som tant Odile aldrig kände. Lycklig och fredsälskande lefde hon nöjd vid hans sida och ansträngde sig att genom en rörande omsorg och de mest utsökta små uppmärksamheter visa honom, hur tacksam hon var mot honom och — hur högt hon älskade honom.
Då därför konkordatet kom till stånd, kunde de ej förmå sig att skiljas och återvända till sina kloster, som de lofvat hvarandra. Onkel Felix fick absolution samt fick en präst att viga dem för att icke väcka förargelse. Men ban fortfor icke desto mindre — ehuru hon nu alltså var hans rättmätiga hustru — att kalla henne »min syster».
Men släkten kunde aldrig förlåta onkel Felix ...
— 6S7 —
Källa: Project Runeberg ·