Sida 1255
Veckans porträttgalleri
liksom hon tänkt lägga sig att hvila på dess topp.
Anthoula kunde ej se någon ångare, men ett dussin båtar hade redan lagt ut från varfvet midt emot, och man rodde i kapp upp genom sundet. Anthoula hade nu glömt den gamle mannen. Hennes hjärta sjöng:
»Nikola kommer! Nikola komm.er!» så högt att alla andra ljud öfverröstades.
Nu höjdes ett glädjerop från de många roddbåtarne. Hon kastade ånyo en forskande blick utåt sundet. Ja, säkert aftecknade sig där en strimma af rök mot bergväggen.
»Nikola kommer!»
Att börja med syntes endast röken, men snart kunde man se hela ångaren på denna sidan bergväggen. Anthoula spejade och spejade och hon iakttog med stort intresse huru fartyget allt mer och mer framträdde likt den negativa bilden på den fotografiska plåten i framkallningsbadet.
»Nikola kommer!»
Ångaren hade ändtligen nått hamnen och i den nedgående solens strålar glimmade stadens små hus liksom de varit af krita och från fönsterrutorna återkastades dessa strålar, så att fönstren påminde om de öppnade dörrarne till en flammande masugn.
Så löpte ankarkettingarne rasslande ut, och de hemvändande soldaterna fördes i roddbåtar till stranden, hvarest deras nära och kära väntade dem på kajen.
Anthoula vände och gick tillbaka genom den tysta gränden. Löfsångarne, dessa soldyrkare hade nu upphört med sina jublande hymner. En känsla af kyla smög sig öfver bela naturen och genomträngde bela hennes varelse.
Kommen till trädgårdsgrinden, stannade hon och lyssnade. Ej ett ljud hördes inifrån; hon kunde icke ens höra den gamle mannens rosslande andedräkt. Oh, om endast Nikola ville komma och skingra hennes plågsamma tankar. Hennes samvete hade nu vaknat och ropade med kraftig stämma i hennes öra:
»Mörderska! Mörderska!»
Hon hade ju inte gjort ett enda försök att rädda honom, och ändå hade doktorn så noga förklarat för henne hur hon skulle göra i händelse han råkade ut för ett andra anfall. Hon hade ju till och med önskat honom döden. Om hon gifte sig med Nikola, skulle hon ju bringa honom i olycka; hon var ju förbannad. Tanken på att gamle Kallinikos icke var död när allt kom omkring, dref henne ånyo uppför trappan. Hon kunde tydligen se figuren ligga på sängen och hon ropade tre gånger:
Kurie Kallinikos! Kurie Kallinikos! Kurie Kallinikos!»
Hon hade förut ej förmått sig att tilltala den förskräcklige gamle mannen med sitt första namn.
JSIebtrfsl? fää
ledaremateriel i parti och minut, billigast genom
Allmänna Svenska Elektriska A -B.
STOCKHOLM. Illustrerad katalog gratis & franco.
Vid köp af regnplagg
bör Ni alltid begära alt få af KI.E1NS i Malmö prisbelönta tillverkningar.
Det kom intet svar, och på tåspetsarne smög hon sig fram till sängen och tittade honom i ansiktet. Därpå flydde hon ur rummet mumlande jungfru Marias namn. Hon hade sett tvenne vidt uppspärrade ögon stirra emot sig och ett ansikte hvitt som marmor. Då hon stannade vid brunnen och stödde sig vid en af de pålar, som uppbar vin-rankorna, hörde hon åter ljudet af hofvar i gränden.
Den gamla kvinnan hade nu sålt sina produkter och kom nu tillbaka från Poras.
Öfver stenmuren voro endast hennes hufvud och skuldror synliga.
»Nikola kommer», ropade hon glädtigt, »jag red förbi honom i gränden, han kommer denna vägen.»
Den gamla grinade likt en häxa, då hon red bort i skymningen, hvilket jagade bort den glädje som Anthoula kände i sitt hjärta, så vidskeplig som hon var.
»Nikola kommer», sade hon, »han är nästan här; han är i gränden», och hon lutade sig öfver porten lyssnande att få liöra hans fotsteg.
Snart hörde bon honom komma, snubblande niot de lösa stenarne på vägen eller i mörkret sparkande dem bullersamt åt sidan. Hon visste | att det var ban, trots kvällens mörker och den i tjocka mur, som skilde dem åt.
Hon sprang till porten och drog undan re- i geln. Mannen utanför stannade ett ögonblick. I Anthoula pressade pannan mot det hårda planket och väntade. Hennes hjärta hade upphört i att slå.
Efter ett ögonblicks tystnad hörde hon ånyo fotsteg i gränden. Gick ban? Ja, hvarför skulle han komma till henne, en gift kvinna, såsom han förmodade? Och hon slog upp porten och ro- i pade:
»Nikola!»
En soldat i fez och grå kappa vände sig 0111 och gick tillbaka till henne.
Ah, är det fru Kallinikos», sade ban bittert. »Hur kan ni må, fru Kallinikos, och hur står det till med er man?»
»Oh, Nikola! I himlens namn! Han är död!» !
»Död! Heliga Guds moder! Död?»
»De tvingade mig att gifta mig med honom, kära Nikola, då mitt hjärta höll på att brista af kärlek till dig. Hvad jag har lidit, det vet endast jungfru Maria >.
»Död!» upprepade Nikola, liksom i en bedöf-ning. s Död!
Då han först däruppe i Thessaliens berg för sex månader sedan fick höra, att de gift bort hans fästmö med gamle Kallinikos, intogs ban af ett ursinnigt raseri, ty ban älskade henne lidelsefullt.
BOKTRYCK
med silar utan llluatratloiwr, enklare eller dyrbarare ut» •tyrael, omaorgafullut hoi
bonniers Göte bo rä
Källa: Project Runeberg ·
