Sida 10
Sofia Adlersparre bland annat följande: “Det är kompositionen, uttrycket, skönhetslinien, man måste beundra hos Rafael, ej färgspelet, och då Sofia Adlersparre lyckats kopiera honom bättre än hon lyckats kopiera Cigoli, som var mera kolorist, så antyder det på högre konstnärssinne, än om hon lyckats kopiera den sednare, men ej den förre.“
Fröken Adlersparre vistades under sednare åren af sin lefnad inom fäderneslandet, egentligen i hufvudstaden, der hon var bosatt. en som norden -- vi kunna ej nog upprepa det -- är ett land för beundran af skön konst, icke för belönande af densamma, så voro den stora konstnärinnans omständigheter långt ifrån goda, framför allt sedan en långsamt tärande, en grym och obotlig sjukdom hos henne innästlade sig, tog öfverhanden och långsamt, blott helt långsamt, såsom denna sjukdom alltid gör -- plågade henne till döds. Hon hade just hunnit den ålder och kommit i den tur, att hon blef förklarad pensionsmessig i Litteratörernes och Artisternes pensionsförening; och en vän bar till henne, på hennes plågobädd, det första qvartalet, det enda hon fick uppbära, ty hon afled några få dagar derefter.
Agandeka var enligt de gamla nordiska sagorna en ung och fager konungadotter från Westergöthland. Hennes fader, konung Starno, var samtidig med den vidtberömde skottske hjelten Fingal, som under ett af Starnos vikingatåg till Skottlands kuster tillfogat honom ett svårt nederlag. Detta kunde den stolte småkonungen aldrig glömma, men då han ej vågade möta sin tappre fiende i öppet slag, låtsade han trogen vänskap och inbjöd honom till besök och gästabud i Westergöthland samt lofvade honom sin dotter, den fagra Agandeka. Fingal infann sig utan tvekan åtföljd af sin tappra kämpaskara, men Starno traktade efter hans lif och ställde försåt för honom i skogen vid en till den höge gästens ära anordnad vildsvinsjagt. Emellertid hade Agandekas hjerta upptändts af kärlek till den stolte kämpen från Morwen, hvarföre hon i tysthet varnade honom för mördarne i skogen och anropade hans beskydd mot hennes faders vrede. Fingal framgick oförskräckt genom skogen med sina kämpar, och de snart framrusande mördarne föllo alla för de tappre skottarnes svärd. Då Starno erhöll kunskap härom genom sina från jagten återvändande svenner, uppflammade han af häftig vrede och utropade: “för hit Agandeka till hennes älsklige konung af Morwen! Hans hand är fläckad af mitt folks blod; hennes ord hafva icke varit förgäfves.“ Då den bäfvande Agandeka inställdes för sin stränge fader, genomborrade han utan förbarmande hennes sida med sitt svärd. Då kastade Fingal en blick på sina kämpar, striden började ånyo, Starno och hans krigare stupade; men den bleknade mön lät Fingal bära ombord på sitt snabbseglande skepp och uppkastade efter sin ankomst till Skottland hennes förtidiga graf vid Ardwens strand.
Agda. Olof Tyste och Liten Agda är en tilldragelse från Gustaf I:s tid, hvilken Pontin på ett så verkligen hjertrörande sätt har behandlat i sin bok Förr och nu i Wadstena, att den väl förtjenar att här återgifvas. Det är dock endast sjelfva fakta, sjelfva detaljerna, vi här gå att anföra, emedan det trånga utrymmet i ett arbete, sådant som detta, förbjuder all vidlyftigare utläggning. Dock tro vi, att sjelfva framställningen af händelsen, sådan den timat, skall, äfven afklädd alla vältalighetens blomster, i sig sjelf ega nog poesi, för att tala till ett och annat hjerta.
Agda, dotter till den rikaste, snålaste och högfärdigaste krämaren i Wadstena, under denna stads mest lysande period, älskades af en yngling vid namn Olof, som äfven var af henne älskad tillbaka. Fadern till flickan sade ett bestämdt nej och förbjöd friaren sitt hus. Denne gick då så sluten inom sig sjelf, så blek och tyst vorden, af den tärande hjertesorgen, att han af alla fick benämningen Olof Tyste.
Dock, icke nog med att Agda af sin far skiljdes från den hennes hjerta valt, han ville äfven tvinga henne att äkta en annan, för hvilken hon kände afsky, men som hade faderns bifall, derföre att han var rik. Agda vägrade bestämdt; och då fadern, häröfver uppretad, förelade henne valet mellan att gifta sig med den han åt henne utsett, eller gå i kloster, valde hon utan tvekan det sednare och ingick i det nära staden Wadstena belägna, då så ryktbara Brigittinerklostret, der hon genast började sitt noviciat.
