Anteckningar om svenska qvinnor

pigan gaf dem några kakor, de åto och torkade sig, och mente att de andre skulle väl göra det bästa ute på slottet, men Gud, och sal. moder med knekte-hustrurna släpade fram kar och tunnor, samt hvad annan bråte de fingo, att kasta och draga fram i hvalfvet, att det ej kunde få komma fler in på borggården. Der stod ett gammalt hus utmed hvalfvet; dit drogo de 2 stycken uppå taket, och lade afbrutna hästskor, samt ugnejern, uti, och sköto i hvalfvet, att der blef mycket folk döde och sargade, och somlige föllo i en brunn som var i hvalfvet; och emedan de drogo och släpade ut den bråte, som var kastad i hvalfvet, hade sal. moder låtit knekte-hustrurna värma lut af aska och kalk; den slogo de på händer, hufvud och armar, och brände fienden, att de lågo i hvalfvet och kring porten som skållade svin om morgonen. Ändtligen stormade de ytterligare, men krutet begynte att fela oss, neder på slottet och krutkammaren, der skansen nu är gjord igen. Höfvitsmannen, som var der uppå, hade låtit slå porten igen, att man i hast icke kunde få krut, hvarpå sal. moder, som var något rask uppå sig, steg till vakten och sade: 'Om du icke låter upp porten, och Gud hjelper oss, att vi få slå af fienden, skall både du och de andre derpå få en ond färd, och skola blifva hängde'; ändtligen stötte vakten och några besköttare på porten, söm öppnades, att vi fingo krut, och kommo åter till att fäkta med krut igen, hvarpå fienden, ungefär kl. 7 eller 8 på morgonen, måste vika bort på ängarne, dit de drogo sig undan; men sal. moder gick på öfra slottet eller skansen, och sökte efter höfvitsmannen, som kallades Sven i Ramnaköf, då hon ändtligen fann honom sittande på ett hemligt rum, och hon frågade, om det var nu tid att svala sig, och tog honom vid både fötterna och hufvudet och slängde honom neder i sin egen orenlighet. Ändtligen då vi väl kunde se, hvar allt de danskas folk ihop stod på ängen, och en red på en hvit häst, gick sal. moder till besköttaren och bad att han ville skjuta åt honom, det han ock gjorde, menandes att det var danska konungen, men det var en öfverste, som han sköt, att hjernan och blodet flög på kung Christian, som måtte säga: dälen ta Kråken, han sofver intet. Detta var ärnadt mig. Kungen fann ej rådligt, att längre der förblifva, utan förskingrade sig der på ängen, och ryckte åt gamla staden eller Nylösse, hvarest han tog sitt tillhåll, och sände så en trumpetare till oss för porten, och begärde att få låta begrafva sina döda. Då blef honom svaradt af sal. moder: Har Gud undt oss lyckan att slå dem neder, vilje vi väl sjelfva låta dem begrafva, det vi ock gjorde, och låte säga till de danske, att de kommo så oförvarandes; men om de ville komma till middagsmåltid, ville vi bättre bereda måltid för dem. När detta så var skedt, kom sal. moder i stugan, utanför hvilken var vakt, och skulle bese, hvad gäster derinne voro, och fann alltså dessa 30 män, som sutto och värmde sig, och begärde att moder skulle gifva dem mat. Hon svarade, de skulle straxt få, och lät så leda den ena efter den andra ut för dörren, och lät slå dem för pannan med ett vedträ och musköttbaken till döds, på en när, som sal. fader och moder hade med sig till Stockholm, der han (Krakau) blef förordnad till Waxholmen, att der blifva efter sal. k. Carl d. IX:s befallning, emedan den danske ville åter med skepp, som han ock gjorde, komma för Waxholmen."