Sida 408
Charlotta Taube, comitissa De la Gardie, och på den andra sidan en grönskande stubbe, som är Taubeska vapnet, med öfverskrift: Fulcrum infelicibus (de olyckliges stöd), samt nederst: Ob XII ab injuria servatos cives Ordo R. Equ. 1761 (af ridderskapet och adeln för tolf från orättrådighet frälsade medborgare).
Hon förmådde några bönder att öfverlemna sina barn åt henne för att ympas och bidrog mycket att utbreda koppympningen. Nämnda barn lära varit de första bland allmogen, som här i Sverige blifvit ympade. Erinras att denna ympning skedde med vanliga smittkoppor, emedan vaccinkoppor den tiden ännu voro okända. -- Grefvinnan dog år 1763.
Taube, Hedvig Ulrika, dotter af riksrådet Edvard Fredrik T., född d. 30 Oktober 1714, har vunnit en egen märkvärdighet. Begåfvad med utmärkt skönhet, vett och förstånd, intog hon snart, då hon på sitt sextonde år anställdes vid hofvet, genom sina lysande behag den lättsinnige, ehuru redan temligen åldrige konung Fredriks hjerta. Konungen, på det högsta intagen af begäret att ega denna utomordentliga skönhet, gjorde mångfaldiga försök till hennes vinnande; men mot hennes ära och samvete var länge ingenting att uträtta, till dess en andlig man fanns, som hade nog rymligt samvete att öfvertala henne, det månggifte ingenstädes i Guds lag vore förbjudet, utan allenast en kyrkans ordning, hvarifrån öfverheten egde makt att dispensera. Hon samtyckte då omsider, efter stora utlofvade förmåner, att låta viga sig till venster med konungen, och hennes öfvertalare, biskop Kalsenius, verkställde i hemlighet den olagliga vigseln. Man antager att fröken Taube först blef framskjuten af det Gyllenborgska partiet, för att väcka split emellan konungen och drottningen; men partiet bedrog sig dock på henne, ty hon förblef alltid tillgifven det Hornska partiet, och kunde till och med efter Gyllenborgarnes seger, 1739, endast förmås till neutralitet. År 1734, när fröken Taube för andra gången förmärkte sig vara hafvande, begärde hon tjenstledighet från hofvet och bodde uti ett enskildt hus nära kungshuset, der konungen dagligen besökte henne. Gyllenborgska partiet började då göra insinuationer hos drottningen om konungens umgänge med fröken Taube; och då detta ej vann gehör, började man arbeta på att ständerna skulle beifra saken. -- Adeln begynte anfallet. Redan vid riksdagens början 1738 hade Sten Coyet ett skarpt memorial färdigt, hvaruti yrkades att tjenstepigan Hagar med sin son borde utdrifvas. Detta väckte ett långvarigt buller ibland adeln; men slutet blef, att saken skulle läggas alldeles neder, såsom den ej varit nämnd. Först d. 30 Mars 1739 började presterna röra på sig. Då uppläste prosten Fryxell ett memorial för stora sekreta-deputationens ledamöter af presteståndet, hvari han omtalade en stor förargelse i riket, uppkommen deraf att ett högförnämt fruntimmer vid hofvet år från år födde barn, utan att man kände hvilken dess man vore, hvarför han föreslog att härom förhöra öfverhofpredikanten. Då konungen väl slutligen medgaf sig vara fader till fröken Taubes barn, men alldeles förnekade den hemliga vigseln, afstannade för denna gång hela frågan. Vid 1740 års riksdag, då mumlandet i landet mycket tilltagit öfver konungens otillbörliga förening med fröken Taube, utverkades ändtligen den ändring, att hon med sina barn skulle lemna riket och nedsätta sig i Holstein, på de präktiga gods konungen nyss förut låtit der för hennes räkning inköpa; men hon aflägsnade sig icke längre än till Nyköping, och återkom efter riksdagens slut. Då utnämndes hennes båda söner till svenska grefvar, under namnet Hessenstein, sedan hon sjelf kort förut af kurfursten i Sachsen, som under thronledigheten förestod riksvikariatet i Tyskland, blifvit förklarad för tysk riksgrefvinna. Presteståndet började dock åter samka sorl, och understöddes denna gång af drottningen. En deputation af prester yrkade hos fröken Taube sjelf, att hon skulle aflägsna sig; men hon svarade, att ständerna kunde hafva angelägnare ärenden för sig, än att befatta sig med henne, som icke blandade sig i några statssaker. Ännu helt ung, afled hon d. 11 Febr. 1744. Hon hade 4 barn: en dotter, född 1733 och död samma år; en annan dotter, Hedvig Amalia, född 1744 och död 1752; sonen Carl Edvard v. Hessenstein, romersk riksgrefve och svensk grefve, blef general-löjtnant och dog ogift i Paris d. 2 April 1769; andra sonen, Fredrik Wilhelm v. Hessenstein, född d. 10 Mars 1735 och död ogift d. 27 Juli 1808,
