Sida 436
antaga då man ser mängden af hennes produktioner) har fru Weidenhayn i utmärkt grad verkat till nytta för det vetenskapliga skriftställeriet och sjelf upphunnit en talang, vida större än man för några år sedan kunnat vänta sig af denna särskilda gren utaf gravyren. Man förundrar sig öfver den stora mängden af hennes produktioner, hvilka i sanning förutsätta en alldeles utomordentlig flit. Hon har också blifvit godkänd af utmärkta konstnärer i hennes väg. Vi hafva vid nu (1866) pågående konstexposition, äfvensom på slöjdexpositionen, igenkänt arbeten, tecknade med hennes namn, men som, använda på andra ställen, förekommit med namnteckningen utesluten. Men icke blott för egen fulländning har fru Weidenhayn idkat sin konst, hon har visat icke mindre nit i att undervisa andra, för att, om möjligt, derigenom skapa medtäflare, eller för framtiden efterträdare. Så t. ex. har hon, såsom lärarinna i Stockholms Slöjdskola, med mycken ifver förestått undervisningen i detta fack. År 1859 erbjöds henne denna befattning, och hon har dermed fortfarit under följande år, med ett så oförtröttadt nit, att det af hennes elever med varmaste tacksamhet erkännes. Ibland större kollektioner af hennes arbeten äro illustrationerna till Andersens sagor, Petterssons resor i Lappmarken, m. fl.
Weltzin, Carolina, dotter af den namnkunnige, förföljde kyrkoherden och folktalaren A., C. Rutström, föddes d. 11 Sept. 1754. Hon gifte sig med sekreteraren och ombudsmannen vid Assistans-kontoret assessorn Peter Weltzin och blef enka 1787 samt dog 1812. Fru W. var en flitig författarinna och öfversättarinna af vittra, historiska och ekonomiska skrifter. Bland hennes arbeten uppräkna vi: "Skaldestycken", "Om potäters begagnande", "Om fruntimmer-uppfostran", "Anvisning till tarflig matlagning", "Handbok om bränvinsbränning och distillering", "Ekonomisk handbok", m. fl.
Wennberg, Charlotta Christina, vanligen känd under benämningen Lotten Wennberg, såsom hon ock sjelf alltid tecknade sig, var dotter af framl. kommersrådet och brukspatronen på Yxe i Nerike J. O. Wennberg och hans efterlefvande maka. Hon föddes d. 3 Juni 1815.
Uppvuxen i en bland Sveriges förmögnare och ansedda familjer, åtnjöt mamsell Wennberg i sin barndom en efter föräldrarnes tillgångar afpassad, vårdad uppfostran. Glad, bekymmerfri och tvånglös var hennes ungdom: glädjens solsken låg utbredt öfver hennes bana, och ymnigt växte nöjenas blommor för hennes fjät. Hon njöt af allt, såsom man njuter vid unga år, så länge sinnet är friskt och blicken klar öfver det ännu molnfria lifvet, och så länge den tanken ännu icke har insmugit sig, att det någonsin kan blifva annorlunda.
Tiotalen försvunno och Lotten tänkte: månne då qvinnans lif utgöres af endast ungdomen och dess glädje? Är det väl, sedan de sköna, glada årens gräns är passerad, endast en lång dvala, ett glädjelöst vegeterande? Kan man ej vara nyttig, sedan man upphört att roa sig, kan och bör man ej medelst en afpassad verksamhet vinna nya och djupare hugnader?
Hon fasthöll denna ädla tanke, sedan den en gång vaknat inom henne. Hon måste bli verksam ... nyttig ... sysselsatt. Dock, med hvad? -- Arbete för utkomsten behöfde hon icke: hon var dertill i alltför lyckliga ekonomiska omständigheter, och hon skulle kanske hafva förebrått sig, om hon ryckt arbetet och dess frukt undan sådana, som ej hade annan utväg än det till sin bergning.
Hvad företog hon då? -- Jo, hon omfattade med lif och själ, med alla sina tankar, med ansträngningen af alla sina både moraliska och fysiska krafter en trägen sysselsättning, som tog alla dagens timmar i anspråk och kanske äfven något af nattens hvila -- som inbragte henne mycket, nemligen tillfredsställelsen att vara nyttig, att hafva rätt uppfattat sin bestämmelse såsom menniska och kristen, att vara ett medel i Guds hand till betryckta likars hjelp och tröst -- med ett ord, den renaste lefnadsglädje.
För dem, som ej personligen kände mamsell Lotten Wennberg och kanske icke ens hört henne omtalas, samt äfven efter läsningen af detta vårt meddelande icke rätt kunnat fatta hvarmed hon egentligen sysselsatte sig, vilja vi nämna att hon utöfvade välgerningar, hjelpte, understödde och tröstade, med ett ord, till hela sin verksamhet var en välgörarinna.
Mången torde undra huru detta tillgått, och den som nedskrifver detta vet det icke ens sjelf.
