Sida 378
Sofia, hertig Erik II:s af Wolgast gemål. Konung Erik XIII, som midsommarsdagen 1439 afsattes från alla tre nordiska rikena, dog 1459 i Rügenvalde, 77 år gammal. Han testamenterade till Sofia alla sina möbler, klenodier och kontanta penningar, med ett ord, hela den skatt han tagit med sig från Norden och hvilken han till en del förökt, den tid han lefde af sjöröfveri på Gotland. Denna skatt var ansenlig och bestod ibland annat af en stor guldstång, värd 100,000 guldgyllen; Frälsarens bild af arabiskt guld af en femton-årig ynglings storlek; alla tolf apostlarne af fint silfver, stora som tolf-åriga gossar; ett tabernakel af guld för det heliga sakramentet; en gås af klart guld och en monoceros helt och hållet af guld, utom många dyrbara guld- och silfverkärl m. m. Häraf ser man, hvilka stora skatter och rikedomar i fordna tider funnits i Norden. -- Sofia var en prinsessa, ej af bästa slaget. Det tyckes som hon blifvit girig sedan hon fått sin skatt, ty hon flyttade från sin gemål och ville ej bispringa honom med hjelp af penningar, som han behöfde i och för kriget mot Brandenburg. Vid sin flyttning till Rügenvalde medtog hon sina åtta barn. Dessa vårdslösades, gingo slarfviga och drefvo på gatorna samt blefvo föraktade af andra barn. En bonde, Johan Lange, upptog ett af barnen, Bogislaus, och uppklädde honom. -- Hertig Erik dog d. 6 Juli 1474 och några dagar derefter prinsarne Wratislaw och Casimir. Bogislaus, då ende arfvingen till Pommern, ville Sofia förgifva, likasom de föregående bröderna, med en förgiftad smörgås, men hennes hofnarr röjde det för Bogislaus. Smörgåsen gafs åt en hund, som deraf genast dog, hvarför Sofia måste fly till Danzig. Bogislaus blef sedermera hertig af Pommern, under namn af Bogislaus X och så utmärkt, att han förvärfvade sig tillnamnet den Store.
Sofia, konung Gustaf Wasas fjerde dotter med Margaretha Lejonhufvud, föddes i Stockholm d. 29 Okt. 1547 och förmäldes d. 4 Juli 1568 med hertig Magnus III af Sachsen-Lauenburg. Äktenskapet blef olyckligt. Hertig Magnus förde en utsväfvande lefnad, misshandlade sin gemål och förvisades slutligen ur riket, hvarefter han för upproriska stämplingar mot sin broder, den regerande hertigen, blef insatt i fängelse, der han dog 1603. Hans gemål, hertiginnan Sofia, förde ett stilla lif på Ekolsund, der hon afled d. 17 Mars 1611, och ligger begrafven i Strengnäs.
Sofia Albertina, dotter af konung Adolf Fredrik och hans gemål Lovisa Ulrika af Preussen, föddes på Stockholms slott d. 8 Okt. 1753. Vid hennes födelse och för att föreviga minnet af den dag, då svenska konungahuset hugnades med en prinsessa, hvilket på långliga tider ej varit fallet, stiftade frimurare-orden sitt barnhus, en fristad för fattiga fader- och moderlösa barn. Hon var konung Gustaf III:s enda syster samt så väl af sina föräldrar, som af alla sina bröder, högeligen älskad. Men ömmast var dock prinsessan fästad vid den yngste af bröderna, som var henne närmast i ålder.
När Sofia Albertina var fjorton år gammal, valdes hon till s. k. coadjutrice (medhjelparinna) vid administrationen af stiftet Quedlingburg, till hvars abbedissa hon sedermera utnämndes (1787), utan att dock behöfva vistas på stället. Endast då och då besökte hon sitt stift, inom hvilket hon påstås hafva varit mycket afhållen.
Sofia Albertina var, så väl som Fredrik Adolf, sin mors älsklingsbarn. Båda förtjenade ock att vara det, ty deras barnsliga ömhet förnekade sig aldrig. Under glans och förnedring, i lycka och olycka, voro de beständigt hos drottningen och tröstade henne öfver Gustafs förakt och Carls kallsinnighet; hon hade visserligen gjort sig förtjent af båda, men Fredrik Adolf och Sofia Albertina betraktade ej saken ur den synpunkten. De omgåfvo, omhuldade och älskade sin mor ända till hennes dödsstund.
Sofia Albertinas lif var temligen glädjelöst. Hymen hade för henne ingen krona och kärleken idel sorg och försakelser. Hon älskade innerligt och älskades tillbaka med den mest passionerade kärlek af furst Fredrik Wilhelm von Hessenstein, den äldste af framl. konung Fredriks söner med hans till venster vigda gemål, fröken Taube; men hennes bror Gustaf III tillät ej att de blefvo förenade.
Den i sanning beklagansvärda Sofia Albertina var af ödet dömd att öfverlefva och begråta allt hvad hon i lifvet hade kärt. Lik ett ensamt, aflöfvadt träd i en lund, der stormen afbrutit alla de öfriga, stod hon vid några och sjuttio
