Sida 212
ännu på folkets läppar, både på Håtunaholm och der vidt omkring.
Hildigun var konung Grammars i Södermanland dotter. Han regerade samtidigt med Ingiald Illråda och fruktade mycket hans illgerningar. Sagan förmäler, att en vikingakonung Hjorward Ulfing besökte honom, och om aftonen drucko de med sina män i Grammars sal. Men då gick Hildigun, Grammars unga dotter, som var en oförlikneligt fager mö, och ifyllde en silfverbägare, den hon bar för vikingakungen, bugade sig sedesamt och sade: "Hel Ylfingar alla med Rolf Krakes skål!" Derpå drack hon halfparten ut och räckte så bägaren till Hjorward. Då tog han bägaren och tillika möns hand, och bad han henne sitta hos sig i högsätet. Hon nekade blygsamt, sägande så icke vara sed bland vikingar. Men konungen sade nu wån vara, att byta om och dricka tvåmänning med henne. Hildigun satte sig ändtligen hos honom, och tycktes de hafva mycket att tala med hvarandra den aftonen. Morgonen derefter begärde Hjorward henne af konung Grammar, och vardt deras bröllop drucket icke långt derefter.
Hilfeling, Anna Maria, dotter af bokhandlaren J. M. Lange, föddes i Stockholm 1713, ingick äktenskap med stadskirurgen Johan Gottfried Hilfeling och dog 1783. Hon egnade sig ganska ung åt målarekonsten, särdeles miniatyrmålningar, och uppnådde deruti en sällsynt grad af skicklighet. Man har af henne bland annat konung Fredriks och hans gemåls porträtter, en munk betraktande en dödskalle m. m. -- Sonen Carl Gustaf Gottfried H. hade moderns artistiska anlag, och blef berömd af Sjöborg och Liljegren såsom "antiqvitetsritare", och P. Tham bekostade hans resor, dels till Gottland, dels i Bohuslän, för att afteckna fornlemningar. Han dog först 1833, 84 år gammal.
Hindriksdotter, Märeta, lefde 1524, då hon var abbedissa i Wårfruberga kloster å Fogdön. Vanligen voro alla abbedissor och nunnor i klostren af adliga och förmögna familjer samt förde gods och gårdar med sig till klostren. Märeta var troligen den sista abbedissan i denna trehundraåriga jungfrubur. En sägen är att nunnorna vid reformationstiden blefvo utdrifna ur klostret, emedan vid sjöstranden påträffades en hop hufvudskallar efter barn, som nunnorna der skulle hafva afdagatagit. De måste vandra sina färde med hvar sin käpp i handen.
Hintzen, Anna von, var hård och obarmhertig; ty då hon blef ond på sina tjenare, skydde hon för ingenting, endast hon fick hämnas på den felande. Hon var dotter af en tysk öfverste och bördig från Riga, men gift med en svensk adelsman, ståthållaren på Kalmar slott, Nils Ribbing. Först slog hon i sin vildsinthet ihjäl en stackars tjenstgosse; sedan begick hon äfven dråp å en af sina pigor. Hon måste då, till undvikande af den räfst, som härför kunde drabba henne, fly öfver till Danmark, dit hennes man gjorde henne sällskap, innan Kongl. Maj:ts bref om hans afsättande från embetet, 1640, kom honom tillhanda. Man vet ej huru länge de båda makarne dröjde i grannriket, ej heller om Nils Ribbing dog der eller i sitt fädernesland. Det berättas endast -- besynnerligt nog -- att fru Anna, sedan hon blifvit enka, blef genom ett kungligt bref, dateradt d. 8 Febr. 1648, adopterad til adelskap -- och det i trots af hvad hon i Sverige begått; vidare, att hon sedermera dog i Lübeck och begrofs i Wismar. -- Hennes dotter, Catharina Ribbing, blef 1650, på Stockholms slott, gift med drottning Christinas namnkunnige gunstling Anton v. Steinberg, och fru Annas son, Seved, öfverstelöjtnant vid Adelsfanan, hade till ordspråk: "Jag fruktar min Gud, dricker mitt öl, smeker min hustru och frågar ej efter befordringar."
Hjort af Ornäs, Catharina Ulrika, vann under sitt äktenskap en alltför bedröflig märkvärdighet. Hon var dotter af landskamreraren Hans Gustaf Hjort af Ornäs, föddes d. 6 Jan. 1767 och gifte sig 1803 med löjtnanten, sedermera öfversten Adrian Hertzenhjelm. -- Straxt efter deras första och enda barns, en dotters, födelse, lärer fru Hertzenhjelm, som af naturen haft ett något klent förstånd, fallit i ett slags sinnesslöhet, hvilken så småningom urartade till en fullkomlig, ehuru stilla sinnessjukdom, underhållen och förökad af den omenskliga behandling hon i sitt eget hem erfor. Ty mannen blef icke blott kall och likgiltig för den arma qvinnan, utan till och med barbarisk, utöfver allt hvad man kan föreställa sig. Han höll henne innestängd
