Sida 305

än detta var. De båda makarne, hvarandra jemnlika i hög bildning, i svärmeri för allt skönt i naturen och lifvet, i ömhet för sina likar och känsla för sina pligter, lefde ett lif af kärlek och sympathi, sådant himlens englar kunna glädja sig åt och alla goda menniskor betrakta med beundran och rörelse. Båda hemma inom Diktens verld, togo de äfven der jemna steg med hvarandra. De utgåfvo, i början af deras ankomst till Sverige, ett häfte samlade dikter på tyska, "Gedichte von Daniel und Louise Müller", samt sedermera på svenska många vackra saker, deribland ett par julkalendrar på vers och prosa, den ena tillsammans med mamsellerna Bremer och Knös, den andra med mamsell Bremer ensam.

Må man föreställa sig, om man kan, den arma Louises sorg, då hennes älskade make, hennes själs hälft, så plötsligt rycktes ifrån henne! Dock, man kan det icke. Man kan ej föreställa sig hur det kan vara att lefva, sedan allt hvad man i lifvet högst älskat och värderat och vid hvilket man hängt fast med hvarje sin själs tanke, hvarje sitt hjertas fiber, är för alltid ryckt öfver gränsen för det ändligas område. Dock -- den ädla qvinnan böjde sig såsom en sann kristen under det förfärliga slaget och bar sin förlust med en ståndaktighet, som, om möjligt, ännu mer tillvunnit henne aktning och beundran af de talrika vänner, dem hon och hennes bortgångne make voro vana att se samlade omkring sig. Det fanns i Upsala ingen krets så hög, eller så lärd, der icke Müller och hans fru voro bjudna och ansedda nästan såsom hedersgäster. Landshöfdingen, baron Kræmer hade gifvit tonen dertill och de öfriga familjerna följde efter. Äfven såsom enka omfattas fru Müller med samma välvilja, fastän hon genom arbete, d. v. s. genom sina språkkunskaper, måste förvärfva sig en god del af sitt uppehälle, ty pensionen är på långt när icke tillräcklig.

Müller, Maria. I Januari år 1861 lästes i Stockholms tidningar en artikel om vår ofvannämnda landsmaninna: "Demoiselle Maria Müller, som för några år tillbaka debuterade å härvarande Kongl. theater såsom Fides i Profeten, är från och med instundande Maj månad engagerad såsom kongl. hannoveransk operasångerska, med en lön af 3000 preussiska thaler (omkring 8000 rdr rmt). Sångerskan är för närvarande engagerad vid theatern i Stettin. Om hennes engagement vid hannoverska hoftheatern berättas närmare följande. Kapellmästaren Fischer hade hört så mycket loford om den unga sångerskans sång, att han beslöt sjelf resa till Stettin för att höra henne. Detta skedde äfven, och kapellmästaren var så belåten med hvad han hört, att demoiselle Müller några dagar efter jul i ett telegram uppmanades att komma till Hannover och debutera. Debuten derstädes består uti, att en sångerska trenne gånger uppträder på scenen. Den 6 Januari uppträdde hon för första gången i Hugenotterna såsom Valentine. Den berömde tenoristen Roger befann sig just då i Hannover. Han och demoiselle Müller "gasterade" på samma gång. Roger var Raoul. Efter duetten med Marcel framropades vår landsmaninna med stormande bifall tvänne gånger. I 4:de akten efter stora duetten med Raoul framropades hon fyra gånger, under ett väldigt unisono af bravo bravissimo från alla sidor. Äfven efter 5:te akten hedrades hon ännu tvänne gånger på samma vis. Den 11 dennes sjöng hon Donna Anna i Mozartz Don Juan. Efter hvarje aria framropades hon tvänne gånger med enhälligt bifall. Den 13 var demoiselle Müllers sista debutdag. Hon var Bertha i Profeten. Äfven i Profeten sjöng Roger tenorpartiet. Men denne farlige medtäflare och hans rykte oaktadt, erhöll demoiselle Müller dock det amplaste bifall. I duetten med Fides, vid det ställe der hon sjunger allena, blef applåden till den grad liflig och långvarig, att orchestern under nära 5 minuters tid nödgades tiga. Demoiselle Müller stod i ett verkligt blomsterregn."

Mützow, Barbara Dorothea, blef 1777 gift med öfverstelöjtnanten vid Amiralitetet Mauritz Botvid Stjerngranat, som dog 1794. Hon dog 1818, och före sin död donerade hon 4775 rdr rgs till understöd åt fattiga enkor inom Clara församling.

Månesköld eller Minnisköld, Ingeborg, af folkungaätten, blef gift med Uplandslagen författare, lagmannen Peder Birgersson Brahe, i hans andra gifte. Hon var dotter af östgötha-lagmannen Bengt Magnusson och Sigrid den Fagra samt syskonbarn med konungarne Magnus Ladulås och

Skannad sida 305