Sida 204
exemplarisk maka och moder, och hennes namn lefde länge i välsignelse hos folket, af hvilket hon var allmänt älskad för sitt goda hjertas och sina stilla dygders skull.
Men hennes sednaste öden voro dock högst beklagansvärda och kunna ej annat än i högsta grad väcka vårt deltagande; ty vida mer hade denna ädla drottning att bära af lifvets sorgebördor, än som vanligen plär komma på en dödligs lott. -- Efter sin gemåls död, 1290, hvilken hon bittert saknade, lefde hon länge -- nog länge, för att bevittna sina barns brottslighet och deraf följande olyckor. Hon såg oenighetens låga ständigt flamma mellan sönerne, kung Birger å ena sidan och hertigarne Erik och Waldemar å den andra. Hur skulle icke hennes modershjerta lida vid alla de förfärliga uppträdena mellan dem! Hon såg sina yngre söner, med exemplet för ögonen af deras fader Magnus Ladulås och hans bror, stämpla mot sin konung och uppresa sig mot honom, samt, sedan en skenbar förlikning försiggått, listigt lockas af den krönte brodern i ett försåt, samt dervid fängslas och med den mest barbariska grymhet hungras till döds på Nyköpings slott. Hon såg Birger, till ett välförtjent straff för detta oerhörda brott, med förakt jagad från thron och rike, för att dö i landsflykt och fattigdom, och slutligen sonsonen, den tjugoårige prins Magnus, som intet ondt hade gjort, blifva halshuggen (på Helgeandsholmen), endast derför, att han var Birgers son och såsom sådan möjligen skulle kunna göra anspråk på kronan. -- Alla dessa fasor nödgades den arma drottning Hedvig öfverlefva, innan döden lossade hennes själs bojor omkring 1325. -- Magnus Ladulås' gemål, som af Afzelius, Ekelund, Rosenhane och Fryxell kallas Hedvig, har i Biogr. Lexikon blifvit kallad Helvig.
Hedvig Eleonora. Denna drottning, som i vår historia har sin egen märkvärdighet, derför att hon tvänne gånger -- ehuru gemensamt med riksens råd -- förde regeringen, först under sin sons, sedan under sin sonsons minderårighet, var en prinsessa af Holstein Gottorp. Hennes fader var den då regerande hertigen Fredrik III och modern en sachsisk prinsessa, med namnet Maria Elisabeth.
Denna drottning var född d. 23 Oktober 1636. Hon hade en syster, blott ett år äldre än hon sjelf. Båda två hade varit på förslag vid fråga om val till Sveriges drottning. Carl X Gustaf, som erhöll kronan "af Gud och Christina", såsom det stod på kröningspenningen, hade redan såsom kronprins, under en resa genom Holstein, sett de båda prinsessorna Magdalena Sibylla och Hedvig Eleonora, hvilka då ännu voro barn.
Då Christina nedstigit från thronen och dit upplyftat sin kusin, ville hon äfven åt honom välja en i hennes tycke passande maka. Hon såg, på sin resa, den hon genast efter thronafsägelsen anträdde, de båda unga prinsessorna, hertig Fredrik III:s döttrar, och de behagade henne, särdeles den äldre, Magdalena Sibylla, om hvilken hon skref till sin kusin och efterträdare. Denne hörde sig genast före i Gottorp och fick ett gynnande svar, men var ännu tvehågse om hvilkendera af systrarna han skulle välja. Han lät hemta bådas porträtter och den yngre, Hedvig Eleonora, föll honom mest i smaken.
Vare sig nu, att hennes anletsdrag behagade den höge friaren mer än hennes systers, eller att hans båda gunstlingar, Paul Würtz och Lorentz von der Linde, hvilka han, för att underlätta svårigheten vid valet, hade sändt ut, att taga de båda originalerna i skärskådande, sammanstämmande intygade, att Hedvig Eleonora var den mest intagande af dem båda, eller ock rätt och slätt derför, att Magdalena Sibylla hade den oturen att hafva Christina till sin ifriga förespråkerska -- nog af -- det blef på Hedvig Eleonora, som Carl Gustafs val föll, och det till hennes stora sorg, emedan hon redan var så godt som förlofvad med hertigen af Mecklenburg, den hon älskade och den hon nu måste för den redan något till åren komne, korpulente och till sitt yttre temligen obehaglige Carl Gustaf försaka. Den sednare var ju konung, och för honom talade politiken, som af inga hjertats bevekelsegrunder låter sig öfverröstas.
Historien omtalar detta äktenskap såsom på det hela ganska lyckligt, ehuru kärleken ej å någondera sidan hade varit med vid dess stiftande. Man påstår, att den förr så flyktige Carl Gustaf skulle, alltifrån sin förmälning och ända till sin död, varit sin gemål obrottsligt trogen, samt att hon allt mer och mer fattat kärlek till
