Sida 170
theatern från den tiden höja henne till skyarne genom de amplaste loford. Såsom ett barn såg hon ut, denna lilla Frösslind, så späd, så fin, så utomordentligt graciös, och detta utseende, denna ungdomlighet, denna osökta gratie bibehöll hon ännu i en temligen framskriden ålder, hvarjemte hon under hela sin långa konstnärsbana fortfor att vara den theaterbesökande publikens gunstling.
Ändtligen 1813 blef den redan så frejdade eleven aktris och gifte sig samma år med skådespelaren Lindström. Under en längre följd af år var detta äktenskap ganska lyckligt och det afhördes ej annat, än att de båda makarne lefde väl och enigt tillsammans.
Men den stilla familjelyckan försvann slutligen. Der blef köld, misstankar, osämja och slutligen skiljsmessa. Detta störde dock på intet sätt deras förhållande till scenen. Lindström fortfor att spela och så gjorde äfven hans f. d. maka, dock endast med förändradt namn: hon kallade sig nu fru Frösslind. Detta sitt återupptagna fadersnamn bibehöll hon intill sin död, och då det var endast en jemförelsevis kort tid, som hon burit namnet Lindström, är det under det af Frösslind hon är i minnets Pantheon upptagen.
I trettio ett år hade fru Frösslind tjenat vid vår stockholmska scen, der hon utgjort en bland de förnämsta prydnaderna, då hon 1844 tog afsked och drog sig undan till privatlifvet, endast femtioett år gammal. -- Hon dog i Götheborg d. 24 Okt. 1861.
Fundin, Wilhelmina, född d. 12 Juli 1819, blef anställd såsom elev vid Kongl, theatern 1833, samt ingick såsom sångerska på aktris-stat 1841, efter att, såsom elev, hafva uppträdt i Isabellas roll i Robert af Normandie m. fl. -- Hon har sedan oafbrutet varit engagerad vid Kongl. theatern och under denna tid uppträdt i många roller, såsom Hälften hvar, Kronjuvelerna, Hvita frun på slottet Avenel (i alla tre fruntimmerspartierna, ett efter annat); vidare såsom Anna i Friskytten, Nattens drottning i Trollflöjten, Zerlina i Don Juan samt Elvira i samma opera -- och för öfrigt i en mängd andra större roller.
Mamsell Fundin, ett utmärkt älskvärdt och aktningsvärdt fruntimmer, har städse inom scenen varit en af dessa stödjepelare, som man ej kunnat undvara, men som aldrig gjort något egentligt buller af sig. -- Vi mena här med buller icke hennes vackra och klangfulla röst, ty den har, såsom ofvan synes, varit vid alla upptänkliga tillfällen tagen i anspråk; vi mena blott, att mamsell Fundin aldrig räknats bland de första och dock det oaktadt varit en bland dem, som det varit svårast att undvara. -- Hon har, utom på scenen, äfven uppträdt på åtskilliga konserter.
Fürstenhoff, Emma eller Emilia, ty hon kallas ömsom båda namnen -- är född i Stockholm 1802. Hennes far var poeten, kongl. sekreteraren Carl Lindegren, och modern hans af honom så mycket besjungna maka, född Silfversvärd. Om någonsin en roman spelats i det verkliga lifvet, så var det visserligen den, som Carl Lindegren och Sofia Silfversvärd spelade och som, just genom de visor han skref och som i hast blefvo så populära, att de sjöngos i hvarje koja, så väl som i hvarje grann våning, af hvarje traspojke på gatan, så väl som af hvarje fin dam i salongen, blef så allmän och väckte ett sådant uppseende. Ty när de älskande ändtligen, efter mycken kamp mot en mängd hinder och vedervärdigheter, blefvo makar, så infann sig Asmodæus, som störde deras sällhet, så att de snart blefvo skiljda, åtminstone till säng och säte, som det kallas. Det var då han skref den bekanta visan: "Suckar, tårar, böner, knäfall, ånger", jemte många andra dylika i samma stil och i samma ämne, anklagande sin sköna maka för hårdhet och oförsonlighet. De hade emellertid tvänne döttrar, den yngre, Clara, död i spädaste barndomen. -- Den förstfödda, som i faderns verser ömsom benämnes Emma, ömsom Milla, var endast några år gammal, då fadern dog. Hon blef en vacker, ståtlig och talangfull flicka, som vid några och tjugo år gifte sig med kamreraren Fürstenhoff. För att bereda sig mera förtjenst på sin utmärkta färdighet att göra artificiella blommor, hvaruti hon i Sverige ansågs som den förnämsta, bosatte hon sig i Paris, der hon ännu är boende, medan hennes man och deras son beständigt hafva vistats i Stockholm. Den företagsamma frun hade redan som ung börjat förfärdiga blommor af vax, hvilka, exponerade för Stockholms allmänhet, väckte allmän beundran. För att vidare fullända sig i sin vackra konst, dels ock för att föryttra dess alster, reste fru
