Sida 194
gifvenheten, det vänskapliga umgänget fortforo väl dem emellan; dock hade deras lidelser fått särskilda rigtningar, hvar åt sitt håll. Prinsen öfverlemnade sig, till sin olycka, med hela häftigheten af sitt lynne, åt en ny kärlekshandel med en af operans största, men, tyvärr, icke dygdigaste skönheter, Euphrosyne Löf, och Sofia Hagman förälskade sig -- i Dupuy.
För en intagande qvinna var det ej svårt att bli tillbedd af denne fjäril i menniskoskepnad, som hela sitt lif igenom fladdrade från blomma till blomma; men att fängsla honom, att uteslutande beherrska honom lyckades endast ofullständigt äfven sedan åldern stelnat hans känslor. Kärlekens fröjder och svartsjukans afgrundsqval bemäktigade sig ömsom mamsell Hagmans själ; och när Dupuy vid seklets inträde blef förvist från Sverige, reste hon efter honom till Tyskland. Ingenting är ett mera radikalt botemedel mot kärlek än efterhängsenhet, och Dupuy framför allt hatade ingenting högre. Återseendet på fasta landet var så isande kallt, å hans sida, så främmande höfligt, att mamsell Hagman, inseende sin missräkning och att de ömma förhållandena dem emellan voro oåterkalleligen förbi, vände tillbaka till fäderneslandet, med föresats att bjuda kärleken farväl och glömma dess sista otacksamma föremål.
Från den stund lidelsernas storm i hennes bröst lade sig, och hon endast lefde för umgänget i en förtrolig krets och för vårdnaden om ett par systerdöttrars uppfostran, dem hviskningarne tillskrefvo ett ändå närmare slägtskapsband, njöt den älskvärda qvinnan, skön, fastän icke mera ung, med det utsöktaste sätt att vara, fin belefvenhet, lätthet i samtal, värdighet utan anspråk, frihet med anständighet och behag -- njöt hon, säga vi, allmän och välförtjent hyllning. Man täflade att få ega hennes sällskap, och ju mera hon sjelf höll sig på afstånd, desto ifrigare blef hon eftersökt. Hon lefde ännu i början af Carl Johans regering. Ehuru hon hvarken var den enda eller den sista bland hertig Fredriks älskarinnor, är hon den enda af dem, hvars namn, förenadt med hans eget, öfvergått till efterverlden.
Hahr, Zuleima, gift 1863 med löjtnanten och informationsofficeren vid Carlberg Carl Ludvig Henning Thulstrup, var en lika älsklig och intagande qvinnovarelse, som hon var en stor och uppburen musikalisk talang. Var hafva vi den sorgen att säga, ty hon afled i Januari månad 1864, endast 22 år gammal.
Zuleima var yngsta dottern af den numera aflidne konsuln i Tripoli Hahr och hans efterlefvande maka. Hon kom under ganska ovanliga förhållanden hit till verlden, ty det var på hafvet hon första gången skådade dagens ljus, nemligen under familjen Hahrs öfverfart till Afrika. Som der icke fanns någon prest ombord och man var oviss när och hur man skulle påträffa någon sådan af den evangeliskt-lutherska trosbekännelsen, så fattade den lilla verldsborgarinnans egen fader det beslutet att sjelf döpa henne. Några af fartygets besättning voro vittnen till den heliga handlingen, hvarunder hafvets vågor sjöngo den lilla till ro.
Mamsell Hahr och löjtnant Thulstrup voro under en längre tid förlofvade. Ändtligen nalkades för den unge fästmannen den så ifrigt efterlängtade dag, då han i ett väl ordnadt, litet förtjusande hem fick införa den älskade såsom sin maka.
Men -- denna lycka var af kort varaktighet: det var ej himlens beslut att den skulle blifva långvarig. Förhoppningen om ett barns födelse kom, efter ett års förlopp, att, om möjligt, ännu mer öka den sällhet de erforo i egandet af hvarandra. Ändtligen var stunden inne -- den efterlängtade kom: men den lillas födelse hade kostat modern lifvet!
Då den lilla flickan till dopet frambärs af sin under sorgens slag nästan dignande mormoder, visade sig för de gråtande faddrarnas blickar, genom en halföppen dörr, den unga moderns lik, liggande i sin kista, med slutna ögon, men med de fina dragen så oförändrade, som om hon blott slumrat .... slumrat för en stund, icke för grafvens långa hvila. Den djupt förkrossade, tjugosjuårige enklingen fick icke länge njuta af den sorgligt ljufva faderslycka, som han så dyrt fått betala; ty den lilla följde, efter några få månader, sin förutgångna moder.
Zuleima Hahr var en utmärkt pianospelerska, elev af Dreyschok, Door, Löwegren m. fl., och uppträdde med mycket bifall på flera konserter i Stockholm.
