Sida 152
förrätta sina böner framför altaret. Hans hustru (af adliga slägten Ekorn) har icke särdeles tyckt om en sådan kyrkogång, hvarföre hon en afton sagt åt sin dräng: Kära Lasse, om du vill taga ett hvitt lakan öfver dig och ställa dig i vägen för far, när han går ur kyrkan, och skrämma honom, så skall du få ett stop öl. Drängen samtyckte och ställde sig jemte vägen då presten kom ur kyrkan. Men när presten blef varse detta spöke, har han genast med sin bön till Gud så mycket åstadkommit, att drängen börjat sjunka, hvilket presten sett och tänkt att han skulle säga hvem han var, men som drängen teg, har presten åter begynt bedja, då drängen sjunkit till midjan och ropat: Det är jag, det är jag. Hvarpå presten svarat: Nu är det för sent. Drängen sjönk lefvande ned i jorden, der pålen sedan blifvit ställd till åminnelse deraf. Denne kyrkoherdes hustru skall omsider blifvit begrafven i Håtuna kyrka, och man tror att det är hennes lik, som ej kunnat ruttna, fast hon legat der i långliga tider. Svepningen och kistan äro alldeles förmultnade, men sjelfva kroppen med dess muskler och senor väl behållna och ej det ringaste skadade."
Ekvall, Sofia Maria. Denna qvinna, om hvilken det är både en skam och en sorg att säga, det hon verkligen var född och uppfödd i Sverige, måste dock här få sin plats; ty hon tillhör historien, på samma grund och af samma skäl, som den ryktbara italienskan Beatrice Censi.
Nitton vintrar hafva snöat sedan den beklagansvärda tilldragelsen; men många hafva dock ännu i friskt minne denna brottmålshistoria, som i aderton eller nitton månaders tid berättades i alla Sveriges tidningar och som var på en gång den ohyggligaste och den anstötligaste, som någon svensk domstol haft att behandla.
I en af Smålands naturskönaste och mest eende trakter ligger landtegendomen Attarp, som då var skådeplatsen för så mycken både brottslighet och olycka. Stället är beläget på en höjd, en mil från staden Jönköping, ej långt från stora landsvägen, som leder från nämnda stad, förbi Bränninge gästgifvaregård.
Kontrollören Per Ludvig Ekvall, i det allmänna känd för sin redbarhet i affärer, sin välvilja, humanitet och bildning, men med ett synnerligen passioneradt, melankoliskt lynne, hade från Borghamn, der han förut bott, år 1844 flyttat till Attarp med sin familj, nemligen hustru och sex barn.
Endast ett år hade familjen Ekvall bott på Attarp och der gjort sig temligen fördelaktigt känd, då, lika plötsligt och oväntadt som ofta en naturens förhärjande storm, olyckans åskväder med ens utbrast.
Onsdagen d. 28 Maj 1845 kände kontrollör Ekvall sig illamående och plågades mycket, ända till påföljande dagen, då sjukdomen af sig sjelf upphörde. Ingen hade vid detta förhållande fästat någon särdeles vigt; man trodde att det varit förkylning och tänkte ej mer derpå. Men endast åtta dagar derefter insjuknade han ånyo, tillika med en af döttrarna, samt en af tjenstepigorna, Maja Stina Forsberg, hvilken redan samma dag, på aftonen, afled under svåra plågor.
Den till stället kallade läkaren uppgaf, att kontrollör Ekvall led af förgiftningssymptomer, hvarför läkaren skyndade att gifva honom motgift. Enahanda hade förhållandet varit med Maja Stina Forsberg, hvars döda kropp af läkaren obducerades. Hon befanns hafva dött af förgiftning.
Från fredagsmiddagen, då Ekvall intog motgiftet, intill söndagsmorgonen, hade hans tillstånd gradvis förbättrats; men då, efter förtärandet af en half thékopp hafresoppa, började plågorna ånyo, med den häftighet och påföljd, att patienten natten till måndagen afled.
Ehuru länsmannen redan dagen efter tjenstflickans död kommit till Attarp och der anställt undersökning, hade dock ingen upplysning kunnat vinnas, förrän den dagen, då kontrollören äfvenledes aflidit och då fru Ekvall anmälde, att en annan tjenstepiga i huset, en helt ung flicka, vid namn Hedda Thorman, möjligen skulle kunna vara mörderskan. Hon hade, enligt fruns påstående, bestämdt blifvit mor, ehuru hon enständigt förnekat denna sin belägenhet. Kamraten Maja Stina, som frun påstod hafva haft förtroende häraf och som, enligt hvad fru E. ville gifva vid handen, äfven måtte varit Hedda behjelplig vid mördandet af hennes barn, skulle sedan af henne hafva med förgift blifvit afdagatagen, på det hon ingenting måtte kunna yppa. Men nu
