Sida 265
trappsteget till det andra, upp till höjden af ära och anseende, var under någon tid statsråd, men dog såsom landshöfding i Mariestad, alltför tidigt skördad af döden, år 1857.
Det var i hufvudstaden professorskan Lidbeck gjorde bekantskap med den tidens största sångerska, madame Catalani; de blefvo snart förtroliga, emedan emellan dem rådde en stor inre frändskap. "Jag vet att ni har en ovanlig röst, sjung för mig", yttrade madame Catalani. Den annars stolta fru Lidbeck tvekade dock inför den frejdade sångerskan. Men madame Catalani förde henne sjelf till pianot, enträget upprepande sin begäran.
Fru Lidbeck sjöng då en af sina favoritarier. När hon slutat och ville stiga upp från pianot, bad madame Catalani henne sjunga mera, och hon gjorde så. "Fortsätt! Fortsätt!" yttrade madame Catalani, allt mera enthusiasmerad. "Låt mig också någon gång få höra en verklig sångerska!" Ändtligen tystnade sången.
Madame Catalani skyndade då fram, omfamnade fru Lidbeck och yttrade hänryckt: "Madame! Jag har aldrig förrän nu föreställt mig att näktergalar kunde födas så nära polcirkeln. Men hvarför endast sjunga i den kalla norden? Hvarför beröfva det öfriga Europa njutningen af er herrliga, er utomordentligt sköna röst? Hvarför icke skörda lagrar äfven utom norden?"
"Derför, madame", yttrade fru Lidbeck, "att jag skall lefva och dö i Sverige, och derför att ett besök i södern sannolikt skulle förleda mig att icke mera återvända till norden. Lagrar! -- ack, den saknar icke guld, som aldrig guld har egt."
"Ah!" utropade madame Catalani, "se der ett illustert exempel på de nordiska snillenas halsstarrighet!"
Något eget är, att dessa båda sångerskor, den utländska, som tillhörde hela Europa, och den svenska, som tillhörde vårt fosterland allena, blefvo på en och samma dag invalda till medlemmar af kungliga svenska Musikaliska Akademien.
Många och bittra påminnelser hade fru Lidbeck om förgängligheten af allt jordiskt och kortvarigheten af all lifvets glädje, och det just inom sin egen familj, der hennes hjerta var med så ömma band fästadt. Hon egde ej mer än en enda dotter, inom hvars lyckliga hem så mången liten telning växte, slog ut sina hoppgifvande blommor och lofvade de herrligaste skördar -- endast för att i förtid vissna och bortsopas af döden. Utan att räkna de många bland hennes barnbarn, som från vaggan och modersfamnen flyttade öfver till ett bättre lif, fästa vi oss vid de länkar af den stora syskonringen, som sednare brötos, lemnande i sörjande hjertan sår, så djupa, att de aldrig kunna läkas. Den nittonårige Gustaf, med ett lysande snille och som redan vid aderton års ålder gjort så stora framsteg i studier, att få ynglingar af hans år göra dem efter; den tjugotreårige Axel, löjtnant, vacker och intagande, en poetisk, svärmande natur -- gingo bort från anhöriga och vänner, skördade af lungsoten, denna förfärliga mask, som, sedan han fått innästla sig i blommans hjertblad, gnager derpå, tills allt är förbi. Samma sjukdom skördade ock de båda ynglingarnes ädle fader och -- till slut ... till råga på allt, den andra dottern i ordningen, lyckligt gift sedan ett par år, och moder till ett förtjusande barn.
Sådana olyckor kunna väl rubba jemnvigten hos äfven den starkaste själ, och fru Lidbeck hade ju icke egt känslor, om hon ej af dem blifvit djupt skakad; särdeles som hon, till följd af ett fall, under många år var beständigt sängliggande, således aldrig mer kunde vederqvicka sig med sitt älsklingstidsfördrif musiken och följaktligen, nu mera, ej egde någon annan glädje, än sin familj och sina leende, blomsterkransade ungdomsminnen. De vänner, som då och då samlades kring hennes sjukbädd, försäkra emellertid att hennes qvickhet och glada lynne det oaktadt gjorde sig gällande, ända till det sista.
En glädjeblomma hade dock försynen ännu sparat åt den gamla. Hennes yngsta dotterdotter blef nemligen kort före hennes död förlofvad; och åt denna förbindelse gladde sig innerligt familjmodern, under skälig förhoppning att densamma skulle betrygga det älskliga barnets framtida lycka.
Liebman, Erika, ett af vårt lands lärdaste fruntimmer. Hon var dotter af rektorn vid Lunds skola Reinhold L. och föddes 1738 i nämnde
