Sida 205
honom, under de fem korta år, som deras äktenskap varade. Till något intimare själarnes förhållande, samt till full kännedom af hvarandras karakterer och lynnen, unnades dem ju aldrig någon tid, då konungen, för de ständiga krigens skull, nödgades nästan beständigt vara borta från sin unga maka, hvilken derunder endast hade trösten af de sagolika berättelserna om hans segrar, samt af de bref han till henne skref, så ofta stridsbullret förunnade honom så mycken stillhet.
Den 24 Okt. 1654 firades de höga personernas biläger, d. 26 Oktober samma år kröntes drottningen, och d. 24 Nov. 1655 föddes deras enda barn, sonen Carl, som sedermera blef konung i Sverige, under namn af Carl XI. Några månader derefter, så snart "våren slog ut sina vingar af guld", såsom skalden säger, reste den unga drottningen till Preussen, att der träffa sin gemål, som höljd af lagrar återvände från Polen. Mötet mellan dem var å ömse sidor gladt och hjertligt; dock -- snart måste de åter skiljas.
Andra gången for drottningen att möta honom i Götheborg, efter freden i Roeskilde, och lemnade honom sedan aldrig. Med glädje anländ till Götha rikes första stad och der emottagen med allmänt jubel, hade Hedvig Eleonora endast under några få månader, för henne måhända de lyckligaste hon någonsin genomlefvat, vistats der, då hon, långt ifrån beredd på en sådan olycka, under högsta bestörtning och djupaste sorg, stod vid konungens, makens, den af ryktet firade hjeltens, dödsbädd, en tjugotreårig enka och moder till en blott fyraårig son.
Det var natten mellan d. 12 och 13 Februari 1660, som Carl Gustaf hastigt afled, endast några månader öfver 37 år. Han hade dock, såsom ganska nödvändigt var för en man, hvilken nästan ständigt vistas på slagfältet, omsväfvad af tusende dödar, längesedan förordnat om huru det skulle blifva efter hans möjligen snart inträffande frånfälle, deribland, i första rummet, att Hedvig Eleonora skulle föra regeringen under sonens minderårighet, dock endast såsom egande första ordet bland de rikets herrar, dem konungen utsett till sin sons förmyndare.
Besynnerligt var det dock att den unge furstens uppfostran försummades på ett så oförlåtligt sätt, att han, såsom det påstås, knappt fick lära läsa och skrifva. Antingen detta nu skedde af en klemande moderlig ömhet å enkedrottningens sida, såsom somliga vilja tyda det, eller, enligt de flestas påstående, af vida sämre bevekelsegrunder, så var det oförsvarligt och kastar en everldlig skugga på Hedvig Eleonoras minne, jemte de herrar råders, hvilka härvid voro hennes lydiga redskap.
Denna drottning hade, i öfrigt, sina många och stora egenskaper, deribland hennes varma kärlek till skön konst och uppoffringar derför, hvaraf vi ännu i dag hafva flera för fäderneslandet hugnande hågkomster. Hon lade med egen hand grundstenarne till både Strömsholms och Drottningholms slott, samt lät försköna äfven de båda lustslotten Gripsholm och Ulriksdal, allt detta under icke obetydliga uppoffringar af enskild förmögenhet.
Det är bekant huru hon, från Strömsholm, der hon trifdes bäst och lefde nästan som privatperson, plötsligt kallades tillbaka till hufvudstaden, att ännu en gång stå i spetsen för en förmyndareregering, sedan hennes son, Carl XI, vid endast 41 års ålder aflidit. Det var dock endast under några månader, som Carl XII:s farmor nödgades hafva detta dyra ansvar.
Drottning Hedvig Eleonora afled i Stockholm d. 14 Nov. 1715, öfver 79 år gammal, och blef begrafven utan all ståt i Riddarholmskyrkan d. 17 Jan. 1717, på samma gång som sondottern Hedvig Sofia. Vid begrafningen voro endast erkebiskopen och fyra tillkallade riksråder tillstädes, jemte några få andra personer; några åskådare utanför kyrkan funnos ej. Hvarken Ulrika Eleonora, hertig Carl Fredrik eller arfprinsen af Hessen hade infunnit sig, enligt förut träffad öfverenskommelse dem emellan.
Hedvig Elisabeth Charlotta. Bördig från Holstein-Oldenburg-Delmenhorst, dotter till hertig Fredrik August, och född d. 22 Mars 1759, blef hon, såsom endast femtonårig, d. 7 Juli 1774, förmäld med hertig Carl af Sverige, konung Gustaf III:s broder, som redan i vaggan var storamiral. Hon var icke egentligen vacker, men dock i ungdomen behaglig; dessutom var hon qvick, munter och putslustig, hvarigenom hon genast till sin fördel intog den glade konung Gustaf, som
