Sida 283
ansågs för hvarken synd eller skam, då det straffades blott med sjelfhämnd och sjelfhämnd var tillåten -- hvilken man hade icke då förolämpat någon?
Äfven långt efter kristendomens införande herrskade vigarfvets råa sed i norden, och presterna voro således betänkta på att skaffa dem, som af sina fiender voro förföljda, åtminstone en ögonblicklig fristad. De förordnade således, att hvarje fridlös, som det hette, skulle vara säker, så snart han hunne inom en kyrkas heliga område. Det måtte nu vara en af lagens tjenare eftersatt brottsling, eller en af enskild hämnd förföljd -- nog af, han var fri, så snart han hunnit blott på första trappsteget utanför en kyrkodörr. Dock icke längre var han af kyrkan hägnad, än den tid han förmådde uppehålla sig inom dess heliga område.
Att bryta den frid, som kyrkan sålunda förlänade en olycklig flykting, ansågs för ett stort brott, medförande vanära och allmänt förakt. Likväl har man exempel på, att den mot nämnda brott stiftade stränga lagen någon gång öfverträddes af sjelfsvåldet, öfverdådet och den ogudaktigaste hämndkänsla.
Så berättar historien huru en ung och högättad svensk jungfru, vid namn Malfred, älskade en yngling, vid namn Ingemar, och var af honom älskad tillbaka. Men för deras förening lades hinder af ärelystna och despotiska anhöriga, som i stället förlofvade den unga flickan med herr Lave Lavmandsson, hvilken straxt derefter drog i härnad. Medan han var borta mottog dock Malfred, på sitt gods Björkeborg i Blekinge, der hon bodde, besök af Ingemar, den hon höll så innerligt kär. Men -- utan att någon kunde ana det, hade Lave Lavmandsson fått tillfälle att rida hem från kriget, i den enda afsigten att öfverraska och bespeja sin fästmö, hvilken, såsom han visste, hade nödtvunget gifvit honom sitt ja och mot hvilken han hyste en hop misstankar, af falska vänner underblåsta. Och då Malfred och Ingemar en dag sutto i Björkeborgs gamla stensal, instörtade med bleka kinder en småsven, som förkunnade att herr Lave Lavmandsson var i antågande.
De förskräckta älskande kastade sig på hvar sin häst och flydde; men Lave hade hunnit så nära, att han varsnade och förföljde dem. De redo till S:ta Maria kyrka, belägen på en kulle, vid stranden af sjön Ifön, dit de hade blott några stenkast.
Det lyckades dem att hinna in i kyrkan, der de, omgifna af en mängd svenner, som hade åtföljt dem, knäböjde och bådo om den Heliga Jungfruns beskydd, hvilket den höga himladrottningen dock ej förlänade dem. Innan de visste ordet af började takplåtarnes smälta metall droppa ned på deras hufvuden, och i ett nu stod hela kyrkan i ljusan låga. -- Den grymme herr Lave hade nemligen tändt eld, för att innebränna alla som i kyrkan voro.
Då bad Malfred Ingemar hjelpa henne ut genom ett kyrkofönster, och förmodligen ämnade älskaren rädda sig på samma väg. Men den elake herr Lave såg Malfred krypa ut, skyndade att gripa henne, förde henne med sig bort och tog henne till hustru, trots all hennes motsträfvighet. Hurudant hennes öde sedan blef förmäler ej sägnen. Icke heller omnämnes huru Lave Lavmandsson lyckades undgå det straff, som den nya lagen stiftat mot brott af en så oerhörd beskaffenhet. Förmodligen förskansade han sig inom sin väl befästade borg.
Ingemar lyckades ej att komma ut ur elden, ej heller någon af hans män. Allesammans omkommo ömkligen, och af kyrkan återstod icke mer än en grushög, som ännu i dag visas för resande.
Äfven efter slottet Björkeborg lära lemningar vara synliga, ehuru öfvervuxna med bokskog.
Malmqvist, Johanna, född Lindberg, af borgerlig härkomst, från Köping, född den 29 Dec. 1805. En af vårt lands märkvärdigare qvinnor, icke genom snille och talanger, men genom uthålligt ädel verksamhet. Hon bör likväl, såsom tillhörande ett särdeles vackert familjlif, icke nämnas ensam. Hennes man, som icke i det allmänna kan prunka med en hög samhällsställning, delar hennes verksamhet i lika grad som hon. Äfven dottern, Evelina Malmqvist, egnar sig, sedan många år, åt samma bemödanden som föräldrarne. Dottern är äfvenledes gift. Hennes man, herr Söderberg, är lärare i den uppfostringsanstalt som föräldrarne stiftat och tillhör stiftelsen med samma nit, som de öfriga
