Sida 297
Besynnerligast utaf allt var, att drottning Christina hade den obilligheten att vredgas på Sveriges presterskap, hvilket, såsom hon påstod, hade bordt på allvar lägga sig emot hennes dotters giftermål. Det var dock i hennes, drottningens, hjerna, som idén derom först hade vaknat, och nu ville hon på andra välta skulden för ett ondt, hvaröfver hon sjelf så bitterligen sörjde och hvars tillvaro hon så djupt ångrade.
Maria Elisabeth, en dotter af pfalzgrefven Adolf Johan och sondotter till pfalzgrefven Johan Casimir. Hon var förmäld med en förnäm sachsisk herre, vid namn Gersdorff, men de lefde olyckligt tillsammans och åtskiljdes. -- Född i Stockholm 1663, öfvergick Maria Elisabeth år 1700, i Paris, till katholska läran. Hon dog dersammastädes 1748, 85 år gammal. Hennes enda dotter gick i kloster.
Maria Euphrosina var tredje dottern i ordningen af pfalzgrefven Johan Casimir och hans gemål Catharina, Carl IX:s dotter, och föddes d. 4 Febr. 1625. Mellan henne och hennes äldsta syster, Christina Magdalena, som var tre år äldre, hade varit tre syskon: Carl Gustaf, sedermera konung i Sverige, Elisabeth Amalia, som dog vid sju års ålder, och en liten prins, som blef endast en dag gammal. Men Maria Euphrosina behöfde dock icke ensam leka och ensam studera under sina barnaår, ty hon hade en syster, blott ett år yngre än hon sjelf, Eleonora Catharina, samt äfven -- och det just under de rätta läroåren -- sin kusin, den unga drottning Christina, att sällskapa med. Man vill dock allmänneligen påstå, att denna hennes höga kusin vid mognare år beredde henne mycken sorg. Maria Euphrosina älskade af hela sin själ grefve Magnus De la Gardie, sin tids älskvärdaste, mest lysande och mest utmärkte ädling, och som Maria Euphrosina var obeskrifligt vacker och intagande samt af ett mildt, stilla och qvinligt väsende, var det ej heller underligt, om han, å sin sida, fästade sig vid henne. Man känner dock af historien hurusom den unga drottningen fann, äfven hon, De la Gardie utmärkt älskvärd. Påståendet, att hon skulle velat förmäla sig med honom, har man ej kunnat med full tillförlitlighet vidhålla, men att hon måtte hafva älskat honom, och det med yttersta häftighet, kan väl icke gerna omtvistas. Hon ville ju ständigt hafva honom vid sin sida, och den öfversvinneliga nåd hon honom bevisade, den höghet och rang, hvartill hon honom upphöjde, de skatter och rikedomar hon på honom slösade, genom att gifva honom slott och förläningar, måtte väl tillräckligt tala för en ömmare känsla. Det var henne emellertid icke obekant, att en ömsesidig kärlek länge hade förenat grefve Magnus och prinsessan Maria, hvilka med pfalzgrefvens samtycke i flera år gingo förlofvade, ehuru han, ärelysten och kanske med skäl syftande på att få bekläda sig med purpurn, ständigt visade sig vacklande och ojemn, kall mot Maria, då drottningen var närvarande, men brinnande och fängslande, så snart han var tillsammans med henne utan andra vittnen än hennes far och syskon. Den unga, ännu icke tjugoåriga drottningen bör man dock förlåta, om hon någon tid lät hänföra sig af den unge mannen, som verkligen lärer varit utmärkt intagande.
Det påstås ju emellertid, att då Oxenstjerna, så väl som andra inflytelserika höga herrar, ifrigt motarbetade De la Gardie, och Christina ej såg någon möjlighet att få göra honom till sin gemål, skulle den tjugoåriga monarkinnan hafva till sin så länge af svartsjuka och ångest marterade kusin hafva yttrat: "jag skänker dig den, som jag icke sjelf får ega", och så blef der, 1647, bröllop af mellan de båda länge förlofvade, hvarvid dock brudgumen lärer haft nog liten sjelfbeherrskning att visa sig mulen och missnöjd.
Äktenskapet blef ej heller bland de lyckligaste, ty äfven under detsamma och allt framgent fortvarade det ömma förhållandet mellan grefven och drottningen, och man begriper lätt hvad den arma prinsessan Maria Euphrosina skulle deraf beständigt lida.
För att gifva ett begrepp om det yttre anseende De la Gardie åtnjöt, vilja vi nämna, att han var grefve till Leckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Hapsal, Helmet, Magnusberg, Höjentorp och Wennegarn, Sveriges rikes råd, riksdrots, president i Kongl. Svea Hofrätt, Upsala Akademis kansler, lagman öfver Westergöthland och Dal m. m. -- Och det redan vid tjugofyra års ålder, då drottningen på
