Sida 230
små barnen. Kritiken har, i fråga om denna tafla, anmärkt några små inkonseqvenser, men totalintrycket deraf är dock skönt och man kan med fullt skäl säga, att utförandet är det höga ämnet värdigt. Ledsamt är, att taflan ej hänger i riktig dager, äfvensom att en stor ljuskrona från stora gången bortskymmer en del deraf.
Ingrid, dotter till Inge den Godes son, Ragvald, med hans tredje gemål. Ingrid dog före fadern. Denna prinsessa blef icke mindre än fem gånger förmäld, nemligen 1) med danske prinsen Henrik Skatelär eller Skokul, hvilken stupade i slaget vid Fotevig; 2) med norske konungen Harald Gylle, som dog år 1137; 3) med Ottar Birting, hvilken mördades i Nidarås år 1144, då han om söndagen skulle gå i aftonsången; 4) med Ivar Sneis och 5) med Arne af Stodrein. De tre sistnämnde voro ansedde norske herrar. Hon tyckes hafva varit ett fruntimmer af mindre noggranna seder, som hvarken afbidat den vanliga enkotiden, för att träda i nytt gifte, eller kanske ens den naturliga dödens biträde, för att befria henne från sina män. Sålunda fattade hon, i sitt första äktenskap, kärlek för en ung man, anlade mansdrägt och följde sin älskare till Ålborg på Jutland. Henrik Skatelär, otröstlig öfver hennes förlust, reste då efter henne och återförde henne. Kort derefter afled han, och Ingrid skyndade nu att förmäla sig med konung Harald, med hvilken hon beskylles för en alltför nära bekantskap redan under sin gemåls lifstid. Med sina fem män hade hon många barn, af hvilka några äro bekanta i svenska historien. I första giftet blef hon moder åt Magnus Henriksson, Erik den Heliges mördare, åt hans jarl, Ragvald, och åt Burislef, hvilken, efter Carl VII:s död, sökte bemäktiga sig svenska kronan. I andra giftet hade hon en son, Inge, som blef konung i Norrige, och i det fjerde Orm Ivarsson, hvilken, under namn af "konungens broder", är berömd i norska historien, och äfven någon tid vistades i Sverige hos sin halfbroder Magnus Henriksson. Jemväl i det femte hade hon flera barn, men hvilka icke vunnit någon historisk märkvärdighet.
Ingrid, S:ta. Ingrid Jakobsdotter var en rik enka af förnäm slägt. Man vet ej med säkerhet, om hennes fader var Jakob Hvide i Danmark eller en holländsk grefve Jakob. Hon var särdeles andäktig, och öfvertalade Birger Jarls enka, Mechtild, att, jemte henne, företaga en resa till Rom, Jerusalem och Compostella. Hon lärer hafva återkommit år 1270 och genast kommit i rop för att vara en helig qvinna, hvilket hon äfven sjelf inbillade sig, och emottog gåfvor af det enfaldiga folket, samt fattade det beslut, att inrätta ett nunnekloster i Skenninge. Hon skulle likväl ej hunnit långt dermed, om icke konung Waldemar låtit öfvertala sig att befrämja denna byggnad. S:ta Ingrid blef den första abbedissa i detta kloster. År 1281 ernade hon sig åter till Rom och erhöll af påfven Martinus IV tillåtelse, att hon och hennes nunnor skulle få lefva efter S:t Augustini reglor, "sub cura fratrum Dominicanorum", hvaraf det kallades Sorores Dominici ordinis. Klostret har haft åtskilliga namn, såsom: S:t Augustini, S:ta Ingrids, S:t Mårtens och Jungfru Mariæ kloster eller Mariebo. -- Vi hafva anfört detta såsom det omnämnes af Rhyzelius i dess "Monasteriologia Sviogothica"; men det strider emot Vastovii berättelse, då han försäkrar, att S:ta Ingrid efter sin hemkomst år 1282 uppbyggt Skenninge kloster. Man nödsakas än vidare afvika från hans utsago, då han påstår, att hon, på mötet i Costnitz 1418, blef af påfven Martinus V förklarad för helig. Det är sannt, att konung Erik uti sitt bref till påfven af år 1414 gifver hennes helighet ett stort loford, och försäkrar, att hon tillbragt sin tid i fasta, vako, böner m. m., och att han anhållit om hennes kanonisation. Men man beslöt allenast, att hennes helighet skulle underkastas nogare pröfning, hvarför ock konung Hans år 1499 gjorde ansökning att hon måtte förklaras helig, till följd hvaraf hennes ben äfven blefvo upptagna högtidligen år 1506, och skrinlades, på S:t Olofs dag, uti riksföreståndaren Svante Stures närvaro; men någon kanonisation vet man icke af, hvilket långt för detta är intygadt af erkebiskop Erik Benzelius uti anmärkningarne till Vastovius.
Ingrid, dotter till Svante Polk Knutsson, var mot sin vilja förlofvad med en dansk herre David Torstensson. En ung svensk, Folke Algotsson Grip, älskade henne också och var af henne älskad tillbaka, hvarför hon samtyckte till att låta sig af honom bortröfvas ur föräldrahuset.
