Sida 12
sitt biskopsembete, att genast låta förkunna bannlysningens upphäfvande. Derefter sände han Olof och Agda, under en stark militärbevakning, till den rike Michels hus, med befallning, att han skulle förlåtande och godhetsfullt mottaga sin dotter och blifvande måg. -- Men den stolte krämaren svarade, att kungen egde ej att blanda sig i hans husliga angelägenheter; och att, om de bannlysta vågade sig ett steg närmare hans hus, skulle han “låta sina hundar med morrande och bett och sina drängar med stöttor och stafvar jaga dem bort.“
Men då vredgades herr Laurentius, konungens kansler, som var med bland skyddsvakten, och sade, på eget bevåg, det konungen hotat att innan qvällen göra Michel ett hufvud kortare, så vida han icke genast i sitt hus insläppte och omsorgsfullt vårdade “sina barn“.
Michel trodde på hotelsen, blef mäkta förskräckt och skyndade att lyda. Redan följande dagen skickade Gustaf efter gubben och medlade förlikning mellan honom och de unga. Snart blef i den rike krämarens hus ett dundrande bröllop, der glädjen stod högt i tak och der kungen sjelf dansade om med bruden, efter att i kyrkan hafva fört brudgummen till altaret.
Hvad klosterfolket sade härom, må Gud allena veta. De fingo säga hvad de ville; deras väldes tid var nu snart förbi.
Agda. En utmärkt vacker borgarflicka, som på sin tid gjorde mycket buller, eller snarare gaf anledning till mycket prat. Hon var dotter till en af de rikaste krämare i Stockholm, den så kallade Pehr i Porten, emedan han hade sin handelsbod i det långa hvalf, som från nuvarande Benikebrinken i Stockholm gick ned till östra stadsporten, eller från Östra Långgatan och ner till sjön. -- Agda fängslade Erik XIV, då kronprins, och förde med honom en så förtrolig sammanlefnad, att hon skänkte honom trenne döttrar, Lucretia, som dog helt späd, samt Virginia och Constantia, hvilka af deras höge fader erkändes, upptogos till hofvet, sedan han blef konung, uppfostrades der, såsom prinsessor, och blefvo gifta med ganska ansedde män. -- Det var dock i Eriks aldraförsta ungdom, som han älskade Agda Pehrsdotter, och innan han lärde känna den oförlikneliga Catharina, den han sedan var obrottsligt trogen. -- Agda blef, emot konungens vilja, besynnerligt nog, oaktadt sitt så mycket fläckade namn, sedermera gift (1561) med konung Erik XIV:s kammarjunkare Joachim Fleming. I detta gifte hade hon en dotter, Anna, som blef gift med hertig Carls kammarjunkare Hieronymus von Birchholtz.
Agib. Agib Ester Ben Abraham var namnet på en nittonårig judinna från Tripolis, som d. 27 Maj 1781 döptes i Stockholms Storkyrka af erkebiskop Uno von Troil. Faddrar voro: konung Gustaf III, drottning Sofia Magdalena, samt hertig Carl af Södermanland med gemål. -- De namn hon vid sin döpelse erhöll voro: Gustafva Magdalena Carolina Elisabeth, således ett efter hvardera af de höga gudföräldrarne.
Agmundsdotter, Margaretha. Då hon som nunna ingick i Skenninge kloster 1399, gaf Sten Haraldsson och hans hustru Cecilia Nilsdotter till nämnda systerkloster Friggestorpa gård och en qvarn.
Agnes. Hon var en prinsessa af Braunschweig och blef konung Albrechts af Sverige andra gemål, dock icke förrän år 1396, just då han nyligen blifvit från sin sexåriga fångenskap frigifven och således icke längre var konung. Ty hans thron hade drottning Margaretha längesedan inkräktat. -- Såsom enka efter nämnde konung lefde Agnes i tjugoett år och dog först år 1433.
Agunda hette en Wärendsflicka, hvilken tillika med sina tvänne systrar, Pieta och Wissla, åtföljde Blenda på hennes tåg till danskarnes förgörande, och hvarunder de trenne nyssnämnda systrarna betedde sig som hjeltinnor. -- De voro, liksom Blenda, förnäma och rika, hvilket ock bevisas deraf, att alla tre systrarna läto uppbygga hvar sin kyrka i Småland. Så bekostade Agunda Agunnaryds, Pieta Pjeteryds och Wissla Wisslanda kyrka.
Ahlbom, Sofia, hvars far var guldsmed i Westerås, föddes derstädes d. 25 Nov. 1803. Hon visade en medfödd fallenhet för att rita, hvilken, märkvärdigt nog, uppenbarade sig redan hos barnet i vaggan. Ty då modern hade att stöka i hushållet plägade hon sätta den något öfver årsgamla Sofia midt på golfvet och gå ifrån henne till sina sysslor, likväl med vilkor, att hon alltid stack i hennes lilla hand ett stycke krita. Hon kunde då vara säker på, att barnet satt der stilla
