Sida 228
och hennes hamn voro så förenade, att när den öfverjordiska menniskan led, så led ock den underjordiska, och tvärtom, när den underjordiska menniskan blef skadad, deltog äfven den öfverjordiska deri. Hon trodde äfven att när menniskorna gingo och deras antipoder råkade gå öfver någon vätts, elfs, rås eller något dylikt spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska menniskan blifva skadad och den öfverjordiska följaktligen lida deraf." Men hvad hennes kunskap att känna sjukdomar vidkom, skall den, yttrar Linné, öfverträffat både hans och alla läkares förfarenhet; "ty när någon var sjuk, behöfdes icke patienten ses af henne, ej heller behöfde hon fråga efter dess konstitution, temperament, puls, symptomer eller förda diet, utan var henne nog att hon fick se en strumpa, ett strumpeband, ett lintyg eller något kläde, som patienten burit, hvaraf hon kunde sluta om sjukdomens eller passionens orsak och kur. Hennes pathologie eller omdöme var merändels, att patienten sofvit på något ställe, eller tagit af något träd, som varit helgadt af någon ande, eller att patienten fått sjukdomen af luften, vattnet, elden eller jorden, o. s. v. Hennes kurer voro: patienten skulle gå ut tre morgnar tigande och fastande eller tre thorsdagsqvällar, mest norr ut, eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt eller offra någon mjölk eller dylikt." Hon hade ofta haft ledsamhet för sin trägna praktik, och blifvit hårdt tilltalad af så väl prester, som kronobetjenter och domare; men hon försvarade sig med att hon ej gjort någon menniska ondt. Eljest lefde hon gudfruktigt och bevistade flitigt gudstjensten. Hon hade dagligt tillopp af allmogen, som litade på henne såsom på ett orakel.
Ingegerd. Olof Skötkonung, son af Erik Segersäll och Sigrid Storråda (se denna), hade råkat i ett envist krig med konung Olof Haraldsson i Norrige, hvilken dock snart fann för godt att ingå förlikning och, såsom stadfästelse derpå, anhöll om den unga prinsessan Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter med hans sednare gemål Estrid. Den svenske konungen, harmsen öfver allt det ofog Olof Tjocke (såsom han ständigt kallade honom) hade gjort Sverige, svarade ett tvärt nej till förslaget. Då föreställde honom Ingegerd, att, då den norske monarken lofvade att aldrig mer oroa Sveriges gränser, i fall han på sin anhållan finge ett gynnande svar, vore det väl bäst att gifva honom ett sådant. Men Olof bad henne tiga, menande, att hon ännu vore alltför ung, att förstå sådant, samt förnyade sitt afslag, oaktadt hans hofmän och råd bådo honom bifalla, för rikets och det olyckliga folkets skull, som mest fingo lida af en fortfarande oenighet, konungarne emellan. Olof Haraldsson förnyade ännu en gång sitt frieri, med tillägg, att han, i fall af ett gynnande svar, ville återskänka Sverige de landskaper han derifrån tillegnat sig, så att gränsorna skulle få vara såsom de förut varit.
Men ännu en gång svarade Olof Skötkonung ett bestämdt nej, oaktadt många röster, och särdeles den så allmänt aktade och älskade lagman Thorgnys, höjde sig till förmån för det gjorda förslaget, helst man visste, att Olof Haraldsson hade personligen begifvit sig till gränsen, för att möta sin brud.
Den norske Olof beslöt, enär han ännu en gång fick afslag, att på eget sätt hämnas på Olof Skötkonung. Han red direkte till Westergöthland, der han visste att prinsessan Astrid, dotter af den svenske konungen och hans första gemål Edla, vistades, friade till denna, hvilken var blott några få år äldre än Ingegerd, och gifte sig med henne, hennes fader oåtspord. -- Nu skulle det naturligtvis bli ett brinnande krig, men i stället blef det förlikning mellan den svenske och den norske Olof, af skäl, som här äro för vidlyftiga att omtala.
Prinsessan Ingegerd blef sedan förmäld med Jaroslaw, konung i Holmgården. Hennes dotter Anna, som fick till gemål konung Henrik I i Frankrike, blef stammoder för fyra särskilda konungahus, neml. det franska, spanska, portugisiska och neapolitanska. -- Lagerbring har gifvit denna prinsessa det bästa af alla loford, i det han säger, att hon aldrig nämnes i historien, annat än när det är fråga om välgerningar eller kloka och goda handlingar.
Ingegerd, den heliga Britas dotterdotter. Hennes föräldrar voro Britas dotter Märtha och Knut Algotsson. På sitt adertonde år blef hon förordnad till första abbedissa i det af hennes mormor stiftade Wadstena kloster. Denna värdighet lärer
