Sida 162
Grefvinnan Piper rönte äfvenledes beklagliga följder af ett oförståndigt hat hos hufvudstadens befolkning, framkalladt hufvudsakligen genom ett pasqvill, som hemtade stöd af den allmänna sorgen öfver dåvarande kronprinsen Carl Augusts död. Den 14 Juni nyssnämnde år stod nemligen i en af hufvudstadens mest lästa tidningar, Nya Posten, att läsa en fabel, kallad Räfvarne, hvilken innehöll giftiga anspelningar på riksmarskalken Axel v. Fersen och hans syster Sofia Piper, såsom kronprinsen Carl Augusts mördare. Denna fabel var författad af en ung tjensteman i konungens kansli Adolf Regnér. Andra upprorsskrifter spredos äfven, synnerligast d. 19 Juni, och dagen derefter bestods bränvin gratis på krogarne och utdeltes penningar. Folk-domar äro sällan sansade. Också blef verkställigheten utan appell, och först efterverlden har, med återkommen besinning, sagt att riksmarskalken Axel v. Fersen var en stolt, ja högfärdig magnat, men ridderlig och ur stånd att begå ett nidingsdåd, att hans syster, grefvinnan Piper, var både stolt och intrigant samt måhända, efter den tidens seder, böjd för galanteriet, men fri från all dylik nedrighet, som befolkningens ohyggliga misstänksamhet ville påbörda henne.
Den åldrige riksmarskalken var, för öfrigt, af det nya systemet ämnad att hånas -- till skräck för den Gustavianska familjens anhängare. Det är möjligt att de nya styrande icke afsett värre följder, men de auktoriteter, som skulle sörja för ordningen inom hufvudstaden, läto den åldrige massakreras inför vaktens -- den betydliga krigsmaktens -- ögon, till och med så att soldaterna förhindrades att försvara den olycklige.
När grefvinnan Piper erfor sin broders olycksöde och att hopen också hotade henne, skyndade hon ur Fersiska palatset ned till en båt, som förde henne till Rydboholm, der hon likväl icke fick skydd, emedan husfolket icke vågade mottaga henne; men genom bemedling tillät henne konung Carl XIII att i Waxholms fästning få en efterlängtad säkerhet.
Efter en tid, i November samma år, lemnade hon Waxholm, och under tiden begärde -- eller befallte -- konung Carl XIII:s drottning, grefvinnans vän, den 29 Juli, att undersökning skulle ske angående ryktet och misstankarne mot den förföljda, på det denna måtte bli rehabiliterad, och att statsministern Lars v. Engeström skulle genom tidningar och predikstolar kungöra att grefvinnan Piper var oskyldig till alla de misstankar man hade till henne att vara delaktig i Carl Augusts död. Hon upplyser i skrifvelsen, att hon i 36 år med vänskap varit förenad med grefvinnan Piper och aldrig funnit denna vänskap sviken.
Grefvinnan fick snart se författaren af "Räfvarne", 1810, ett år sitta på Waxholms fästning, men ej för denna fabel.
Den ridderlige generalen v. Döbeln hade under tiden tagit ett vigtigt steg för att återskänka grefvinnan ett aktadt namn; han friade till henne under hennes olyckligaste tid; men hon ansåg icke lämpligt att antaga hans anbud, ehuruväl hon tacksamt insåg och erkände det ädla i hans förslag. Sedan hon lemnat Waxholm, satte hon sig ned på det Piperska godset Löfsta i Östergöthland, åtföljd af den emigrerade Duc de Pienne, som sedermera under de stora brytningarne 1812 och 1813 verkade så varmt för Bourbonerne. -- Grefvinnan dog på Löfsta 1816.
Fersen, Hedvig Eleonora von, dotter af fältmarskalken Fredrik Axel v. F., föddes 1753 och blef 1773 gift med öfverste-marskalken Thure Leonard Klinckowström, i hans andra äktenskap, med hvilken hon hade fyra barn, samt dog 1792 i Pisa i Italien, dit hon rest för sin helsa. Hennes bror Axel, riksmarskalk, blef 1810 massakrerad på rådhusgården i Stockholm, vid hvilket tillfälle hennes syster Eva Sofia, såsom förut är sagdt, flydde till Waxholm. -- Hedvig Eleonora skall ha varit utrustad med det eldigaste snille, öfverträffande deri kanske alla svenska fruntimmer, samt med den starkaste själ, och om hon saknade erfarenhet, så ersattes den genom instruktioner af fadern, enligt en samtidas yttrande. Den 27 Dec. 1775 hade hon den nåden att af Gustaf III bekomma ett bref, med bön, att hon hos sin man ville rekommendera Bellman, "autrement dit l'Anacreon de la Suede", till sekreterare i Kongl. Nummerlotteriet: "Ni vet, att jag älskat poeterna, och isynnerhet de svenska. Ni vet, att dessa herrar alltid äro fattiga och alltid begära understöd. Ni vet också, att deras verskraft icke är lycklig och
