Anteckningar om svenska qvinnor

af hennes vackra, sällsynta egenskaper utaf många själsförvandter. I bokstaflig mening lefde hon till kropp och själ af den mest sjelfuppoffrande välvilja och outtröttligaste omsorg, som hon åtnjöt af utmärkta personer i samhället.

När hennes sista suck steg ur det beklämda bröstet (den 21 Juni 1856) och den önskade och efterlängtade hvilan kom som ett sommarregn öfver de torra fälten, gick en sällsynt och rikt begåfvad ande sitt beständigt sökta himmelska ursprung glad till mötes. Der fann den slutligen sitt rätta hem; här var den alltid en gäst.

Af Charlotta Öberg hafva vi från trycket utgifna tre häften "Lyriska Dikter" (tryckta i Stockholm 1834--1841). De vittna om en djup och varm känsla, som på ett enkelt, oskuldsfullt och rörande sätt återklingar af de stora skaldernas toner, af hvilka hon inspirerades."

Öda. Denna drottning, som var så rik, att hon på landets dåvarande språk benämndes Djup-Augda eller den bottenrika, var likväl så olycklig, hela sitt lif igenom, att hon väl mången gång skulle önskat sig få byta lott med den fattigaste qvinna, mot erhållande af lugn, stillhet och säkerhet.

Och när man betänker, att det var hennes egen far, som af en klandervärd ärelystnad och för enskilda afsigter förbittrade hela hennes lefnad och invigde den åt olyckan, kan man icke annat än dubbelt beklaga detta arma offer för elakheten och nedrigheten hos en bland de grymmaste fäder.

Sagan förtäljer härom sålunda:

Öda var enda dottern till Iwar Widfamne (den vidtomfamnande), han, hvars outsläckliga törst efter nyförvärfvade länder hos honom nedtystade både samvetets och naturens förenade röster. -- Två bröder, Helge och Rörek, båda småkonungar från Danmark, anlände till Iwar Widfamnes hof, för att fria till hans dotter Öda. Den förtroligaste vänskap hade från tidigaste barndomen varit rådande mellan dessa båda bröder och de hade således nu beslutit att följas åt på sin giljarefärd, på förhand öfverens om, att hvilkendera af dem, som hade lyckan att behaga Öda, så skulle den andra nöja sig och vara glad på broderns vägnar.

Helge var den vackraste och i allt mest rikt begåfvade, och för honom fattade Öda genast en häftig kärlek. Men hennes falske fader, som önskade stifta fiendskap mellan bröderna, för att möjligen kunna slå under sig deras riken, gaf sin dotter åt Rörek, derunder hviskande, liksom i ett vänskapligt förtroende, till Helge, att han vida heldre skulle velat hafva honom till måg, men -- "hvem", sade han, "rår för tycket hos en mö? Det är nyckfullt som vinden."

Helge blef, emot sin vilja, både harmsen och bedröfvad, helst som han väl märkt, att Öda i början varit honom särdeles bevågen. Han fick ej något enskildt samtal med henne, då han lätt hade kunnat få veta, att hon af fadern blifvit tvingad, mot sin böjelse.

Emellertid foro de dädan och bröderna lefde i endrägt, såsom förr, åtminstone anade Rörek intet ondt, ehuru Helge plågades af hemlig svartsjuka på sin lyckligare broder.

Men då Öda, efter ett års förlopp, födde Rörek en son, som erhöll namnet Harald, infann sig Iwar Widfamne hos sin måg och sade sig anse det för sin pligt att öppna hans ögon. Med mycken smärta hade han -- såsom han sade -- förnummit, att hans dotter burit sig åt som en pligtförgäten maka och lefvat i förtroligt umgänge med sin svåger. Harald vore således, enligt den falskes uppgift, icke Röreks, utan Helges son. -- "Vore jag i ditt ställe", tillade den nedrige, "så aftvådde jag i blod en sådan fläck på min heder, och är det så, att du behöfver mitt bistånd, så står jag till tjenst."

"Tack!" svarade den af svartsjuka upptände Rörek; "en tapper man hämnas sjelf sin kränkta ära."

Och han rusade åstad att mörda sin broder.

Men Helge hade varit mycket afhållen af sitt folk. Hans baneman, brodermördaren, afskyddes af alla.

Då utbad sig Iwar att få uppträda såsom hämnare och han mördade med egen hand sin måg Rörek, under en falsk rättvisas lånade sken; hvarefter han, van att segra i alla strider, snart lyckades att sätta sig i besittning af de båda rikena, eller landskaperna, såsom de väl rätteligen borde kallas.

Men Öda beslöt att fly undan med sin son, väl vetande, att han ej var säker för den