Sida 374
men hvarje natt blef muren af osynliga makter nedrifven, så att kyrkogården slutligen måste utvidgas och ringmuren sättas utanför riddarens graf. Öfver denna stod en liksten, fordom som det tyckes upprätt, men numera så nedmyllad i jorden, att blott öfre kanten är synlig. Kedjorna förvarades länge i kyrkan; men emedan allmogen bedref vidskepelse med dem, lät man af dem förfärdiga spiran på kyrktornet. För 30 år sedan lemnade en 85-årig gumma i socknen en något afvikande berättelse härom åt lektor Wallman, som i orten anställde forskningar efter gamla sägner m. m.
Skjalf. Agne, konung Dags son, var den första egentliga viking i Norden. Vikingarne röfvade icke endast till sjös, utan äfven till lands, hvilket de arma kustboerna väl fingo erfara, då dessa frie krigsmän alltemellanåt gjorde landstigningar ("strandhugg"), plundrade, mördade och brände, samt togo fångar och byte.
Ett sådant lif ansågs dock på den tiden ingalunda för skamligt eller klandervärdt. Tvärtom prisades den, som hade gjort de flesta vikingatågen, och skalderna sjöngo hans beröm, både under hans lefnad och efter hans död.
Agne var den berömligaste bland Wisburs ätt och härstammade direkte från denne konung, öfver hvilken trollqvinnan Huld från Finland hade sjungit trollrunor, liksom öfver hans fader, Wanland. Agne hade nemligen fått i fädernearf en ansenlig guldkedja, om hvilken det af Huld blifvit spådt, att den skulle blifva den förnämligaste mannens bane inom den slägten, och nu var Agne den förnämligaste mannen.
Lycklig och glad hade han från flera vikingatåg återvändt till sitt kära Upsala, hvars invånare, i och för hans ovanliga framgångar till sjös, hade gifvit honom tillnamnet Skjaffarbondi, på det språk, som då talades och som på nu gängse svenska lärer kunna öfversättas med Skeppsbonde eller Skeppsbo (den på skepp rike). Men då lyste det Agne att göra ännu ett tåg och den gången bar det af till Finland. Derifrån hade ännu intet godt kommit till de svenska drottarne och skulle ej komma nu heller.
Agne landade och gick upp med sina män, för att som vanligt taga hvad honom täcktes. Då mötte honom landets konung, Froste, hvilken Agne öfverföll och på stället dödade, hvarefter han tog Frostes unga dotter, Skjalf, till fånga, tillika med så många finnar som kunde rymmas på skeppen, och seglade derifrån. Väl kommen ombord, tvang han med våld den arma Skjalf att bli hans gemål och firade med henne sitt bröllop under sus och dus.
Men den sorgsna prinsessan gjorde inom sig en helig ed, att hon skulle hämnas sin faders död, så snart tillfälle dertill yppades. Detta tillfälle erbjöd sig snart.
Komna öfver Östersjön lade vikingarne i land vid en udde, just der, hvarest Stockholms stad nu är belägen. Der beslöt konungen att uppslå sina tält i den höga timmerskog, som då växte der. Det skedde, och Agne fick det infallet att med alla sina män dricka graföl efter sin unga gemåls fader, kung Froste, som fallit för hans hand. Der dracks öfverdrifvet, efter tidens sed, men kungen aldramest, dertill uppmanad af Skjalf, som med det mest förföriska behag skänkte i mjöd och kredensade honom hornet. Men finnarne, som voro i hemligt förstånd med drottningen, aktade sig att dricka för mycket.
Ändtligen somnade Agne helt tungt och så småningom alla hans män med honom. Skjalf nalkades då försigtigt och fästade en lina vid den olycksdigra guldkedjan, som hon förut bedt honom linda flera hvarf om halsen, hvarefter finnarne, på hennes vink, hissade upp honom i den starka fura, som var använd såsom tältstång.
Då detta var gjordt, skyndade Skjalf med alla sina fångna landsmän ombord och seglade hem till sitt land igen.
Stället, der Agne blef hängd, fick namn af Agnefit, eller Agnesnäs. Han lik brändes och askan nedsattes på Södertörn, sedermera Åsöna kalladt, hvarest Stockholms södra malm nu är belägen.
Skuthe, Margaretha Pehrsdotter, var gift med handelsmannen och guldsmeden Lorentz Hartman, som kom till Stockholm 1582. Enka efter honom, 1617, gifte sig Margaretha Skuthe för andra gången, 1620, fastän hon redan var 60 år gammal. Den gången gjorde hon dock ett ståtligt parti, nemligen med den från drottning Christinas regering så bekante lärde, Adler Salvius, som efter vestfaliska freden blef minister,
