Anteckningar om svenska qvinnor

af redan långt framskriden ålder, generalen och f. d. ministern grefve Johan Henrik Tawast, hvars sista dagar hon förljufvade och hvars ålderdomsplågor hon mildrade genom sin glädtighet, sin ömhet och sitt outtröttliga tålamod. Det var som enka (1841) hon egentligen njöt af sina rikedomar, sitt oberoende och sin höga ställning i samhället, njöt, såsom vi här ofvanföre nämnt, på det ädlaste och för hjertat mest tillfredsställande sätt. -- Modersglädjen hade blifvit henne förnekad, men den är aldrig barnlös, som vill vara de fattigas och betrycktas mor och vän.

Bland andra förordnanden, som grefvinnan Tawast före sin död gjorde, var den summa af 3000 rdr rmt, som hon anslog till Allmänna barnhuset i Stockholm och som utföll 1864.

Grefvinnan Tawast dog 1860 i Stockholm och ligger begrafven bredvid sin man på Solna kyrkogård. Hon var född 1792.

Basse, Hella och Anna, lefde på 1640-talet i Skåne. Om fru Anna B. till Sannarp berättas att hon råkat i någon osämja med sin syster, fru Hella Basse, gift med Erik Åkesson Thott till Hjuleberg, hvilken försvor att med henne gå inom samma dörr, hvarföre hon på norra sidan af deras gemensamma sockenkyrka, Åhrstad, lät åt sig göra en egen dörr, som ännu fanns qvar 1788. Men slutligen blef förbittringen så stor, att Hella ej en gång kunde trifvas med sin syster under ett och samma tak. Hon lät då på sitt gods uppbygga ett eget kapell, hvaraf sedan blef Abilds sockenkyrka, till hvilken menigheten rikligen offrade. Man kallar nu för tiden kyrkoherden i Abilds församling för “Öfverstepresten“, emedan Abilds socken alltid står främst i Sveriges Ecklesiastikmatrikel.

Beatrix, prinsessa af Brandenburg, blef 1356 förmäld med konung Erik XII. Det påstås att hon jemte gemål och tvänne barn blef förgifven af sin svärmoder drottning Blanca 1359.

Behm, Sara, dotter af assessorn i Bergskollegium Abr. B., blef 1683 gift med sedermera biskop Jesper Svedberg, med hvilken hon hade 8 barn. Hon dog 1696. Både hon och mannen voro söndagsbarn, äfvensom 7 af barnen, deribland den namnkunnige andeskådaren Emanuel Svedenborg. Om henne berättas, “att ehuru hon var assessorsdotter och kyrkoherdehustru i Upsala, dertill med stor förmögenhet, klädde hon sig aldrig efter förmögenheten öfver höfva. När alla skulle den tiden draga den syndiga och förargeliga hufvudbonaden, som kallas fontange, nödgades hon följa hopen och så bäran. Men då hon fick höra att en ko på Gottland hade fått en kalf med fontange, så tog hon sin och sina flickors fontanger och kastade dem på elden, görande ett löfte, att hon och barnen, så länge de voro under hennes magt, aldrig skulle bäran mer.“

Benedicta. Hon var från Seland, hvarest hennes far Ebbe Suneson egde ett stort adelsgods Knarretorp. Förmäld med konung Sverker II födde hon åt honom sonen Thure, som blef stamfader för den adliga ätten Hack, samt tvänne döttrar, Helena och Ingegerd, hvilka båda blefvo nunnor i Wreta kloster. Helena blef bortröfvad af svenske jarlen Sune Folkeson och med honom förmäld. Ingegerd slutade sin lefnad såsom abbedissa i Wreta.

Benedictsson, Ingeborg, dotter af riksrådet och riddaren Magnus Benedictsson till Säckestad, blef år 1350 gift med riksrådet Peder Thordsson Bonde. Dessa båda makar testamenterade före sin död Jäders gods nära Arboga till Julita kloster.