Sida 151
familjen, hvars medlemmar i öfver 50 års tid gifvit undervisning uti af dem uppfunna konstväfnader? Familjen bestod af sex syskon, nemligen Johan Erik, född 1786 och död 1833, Gustaf, född 1792, död 1856, Johanna Sofia, född 1788, äfven död, och Gustafva Fredrika, född 1800, gift med kronofogden Gjerling och död 1859, samt ofvannämnda tvänne systrar Hedvig Christina och Lovisa Maria. Denna konstväfvarefamilj har redan från början af detta århundrade arbetat tillsammans och tid efter annan från trycket utgifvit större arbeten i väfnadskonsten med mångfaldiga plancher. Det första arbetet utgafs år 1817, det andra 1828, det tredje 1834 och det fjerde 1846, hvarförutan flera mindre skrifter i samma ämne utkommit. Denna familjs skicklighet i konstväfnader har vunnit mycken uppmärksamhet och beröm; i dräller och mattväfnader inväfva de stora artistiska kompositioner, som förut blifvit ritade på stramalj, så väl djur- som menniskofigurer, landskap och för öfrigt hvilka föremål som helst. Af 1828--29 års rikets ständer fingo de en uppmuntran derför, genom ett anslag af 4500 rdr, och äfven Norriges storthing har tilldelat dem 600 rdr, hvarförutan den kungliga familjen åtskilliga gånger understödt dem. I många år hafva de genomrest Sverige och Norrige och gifvit undervisning i sin konst uti de flesta städer, men för närvarande hafva de sin väfnadsskola i Stockholm, uti hvilken undervisning meddelas. På den sista tiden hafva de äfven lemnat undervisning åt elever från Slöjdskolan, hvilken bekostat densamma af inkomsten från Wallmarkska donationen. -- De nu lefvande systrarna, Hedvig Christina och Lovisa Maria, ehuru åldriga -- den förra född d. 29 Januari 1797, den sednare d. 5 November 1795 -- försörja sig ännu af sina väfnadsarbeten och sin undervisning deri. Få torde hafva så sträfvat och arbetat hela sitt lif igenom, som de, utan att på gamla dagar hafva annan sparpenning, än det glada medvetandet, att hafva tillryggalagt ett nyttigt lif för det allmänna -- likväl en rikedom i deras fattigdom. Deras önskan är nu endast den, att personer som hafva råd måtte underhålla några elever hos dem, så att de på gamla dagar ej må för hårdt pröfvas af nöden.
Ekestubbe, Dorothea, dotter af assessorn Henrik Ekestubbe, blef 1672 gift med sin kusin, kapten Henrik Hästesko. Konsistorium i Åbo vredgades mycket öfver detta äktenskap, påstående, att när så närskylda personer gifte sig med hvarandra, måste de ovilkorligen genom denna sin himmelskriande synd ådraga sig Guds rättvisa straff. Den andliga domstolen dömde dessutom de så kallade brottsliga att bota 50 daler silfvermynt hvardera till domkyrkan i Åbo, 20 daler till Wichtis kyrka och 10 daler till de fattiga; hvarjemte konsistorium utgaf en varning till samtliga invånarne i länet, att ej följa sådana förkastliga exempel. -- Dorothea blef sedan enka och för andra gången gift, med kornetten Lydert Tastman.
Ekman, Charlotta, dotter af domkyrkokomministern i Åbo Fredrik E., är en ung sångerska, som under sommaren 1864 lät offentligen höra sig i flera af Sveriges städer, och som blifvit mycket berömd så väl i Nya Dagligt Allehanda i Stockholm, som Götheborgsposten m. fl. andra tidningar i Sverige. Enligt Åbo Underrättelser för den 13 Okt. 1864 ämnade hon derstädes gifva en konsert, som af tidningen mycket förordades.
Ekmark, Catharina Christina, var född 1762 och gifte sig 1793 med bataljonspredikanten Johan Uddén, som sedan blef kyrkoherde i Söderhamn. Fru Uddén hade namn om sig att vara en skaldinna med temligen goda anlag. Ehuru hennes poemer voro på sin tid med mycken välvilja mottagna, ligga dock de flesta af dem ännu otryckta. Enka 1816, afled hon 1822.
Ekorn, pastorska. Uti Salvii beskrifning om Upland, tryckt 1741, förekommer följande besynnerliga anteckning vid beskrifningen öfver Weckholms socken:
"Här kan jag ej gå förbi en märkelig ting. På denna sockens kyrkogård, bredvid stigen, som går åt kyrkan, står en lång påle med en i kors påslagen brädlapp, af fast och varaktigt trä, och är med mossa öfverväxt. Samma påle skall af det tillfället vara ditsatt, som åtskillige i orten veta att berätta, att en kyrkoherde, för vid pass 150 år sedan, varit i Weckholm, som hetat Melcher, hvilken haft den plägseden, att hvar afton, ehuru sent det också var, gå i kyrkan och
