Sida 40
biskop Jesper Svedberg. Om föreningen med henne skrifver biskop Svedberg: “Om Andersmessodag 1697 hade jag i en välsignad stund bröllop med min andra käraste hustru fru Sara Bergia. Jag var aldrig tillförene med henne bekant, visste mig ock aldrig hafva sett henne, eller om hon var till en gång. Blef oförmodligen underrättad om hennes gudfruktighet, fromhet, frikostighet emot de fattiga, och att hon var välmående, såg väl ut och var en snäll hushållerska och hade inga barn. Summa, en sådan stod mig väl an. Jag skrifver till henne och upptäcker mina tankar. Hon ... samtyckte till min begäran. -- Två dagar före bröllopet kommer jag till Stockholm, dit hon ock tre dagar förut, efter aftal, kommen var. Jag föres in allena i en kammare, der hon allena för mig satt, men jag visste intet, kunde ock intet tänka att det var hon, ty ingen sade mig det. Jag satte mig neder bredvid henne. Vi talades länge vid; jag med henne såsom en annan helt främmande eller någon af hennes sällskap om allehanda saker. Tills hon ändtligen frågar: hvad tycker professorn om vår handel? Jag svarar: hvad skall det vara för en handel? Det han har skrifvit mig till om. Hvad har jag skrifvit henne till om? det vet jag intet. Skola vi icke, sade hon, i morgon vara brudefolk? Är hon densamma? sade jag. Och så bekräftade vi vår vänskap med handslag och kärligt famntag.“ Med henne hade Svedberg inga barn. Hon dog i Skara d. 3 Mars 1720.
Berglind, Johanna, är ett fruntimmer, så utmärkt för sin menniskokärlek och sitt outtröttliga nit för olyckliga likars väl, att hon för ingen del får bland dessa våra anteckningar om svenska qvinnor utelemnas eller öfverhoppas, helst hon gjort och ännu gör sig förtjent af hvarje rättänkande menniskas aktning. -- Mamsell Berglind är nemligen den Tysta Skolans både grundläggarinna och föreståndarinna.
Det är skönt att lefva för en idé och ännu skönare att genom egen ihärdighet och en aldrig tröttnande ifver ändtligen få se denna idé förverkligad, framför allt när den -- såsom här är fallet -- är god och allmännyttig, eller åtminstone gagnande för flera -- för många. Så har ock Tysta Skolans föreståndarinna, efter långa år af fåfäng sträfvan och ständigt gäckade förhoppningar, ändtligen den glädjen, att se sin plan utstakad, icke blott i inbillningens och illusionernas rike, utan i verklighetens, med en grundmur, hvilken, som man har anledning hoppas, kommer att med tiden bära en hög och herrlig byggnad.
Född i Stockholm d. 21 Aug. 1816 och från vaggan fader- och moderlös, uppfostrades mamsell Berglind af en obemedlad enka, som för henne var, i alla hänseenden, i moders ställe. Hennes barndom och ungdom voro bland de mest glädjelösa, ithy att hon vid 3 års ålder föll, skadade sitt ben, låg öfver ett år till sängs, gick sedan i 4 år på krycka, föll ånyo och skadade sig, lades åter på sjuksängen, och turade så om under hela sin uppväxt. Outsägliga måtte de marter hafva varit, dem hon fått utstå under sina fåfänga resor till och ifrån brunnar, der fattigdom och plågor voro hennes trogna följeslagare.
Det lyckades dock den allt uppoffrande fostermodern att finna en läkare, som förstod att bota det sjuka benet. Efter 10 veckors förfärliga plågor både natt och dag kunde det lidande barnet lemna sin krycka qvar i Upland, hos den då för tiden så mycket omtalade korporalen Alm.
År 1834, då mamsell Berglind var 18 år gammal, var hennes fostermor ute för någon tid hos direktör Borg på Manilla, det nära Stockholm belägna allmänna Institutet för Blinda och Döfstumma. Den unga flickan medföljde henne dit och stannade der i sex år. Hon kände ett djupt intresse och ett varmt deltagande för de olyckliga barn, som der uppfostrades, och umgicks med dem dagligen på lediga stunder, samt lärde sig med lätthet de döfstummas teckenspråk. -- Hon nödgades dock slutligen, då den äldre direktör Borg dog, lemna detta sitt andra hem, för att i landsorten söka sig kondition; men hon gjorde det med bitter saknad, emedan det föreföll henne tungt att skiljas från de döfstumma.
Öfverallt, ehvart hon kom och huru än hennes dåvarande verksamhet tog hennes tid och krafter i anspråk, tänkte hon beständigt på sina döfstumma. Och icke endast på dem, utan på alla de barn inom Sveriges rike, som träffas af olyckan att bli döfva och till följd deraf glömma tala, och för hvilka Institutet på Manilla
