Sida 323
Johan Henrik Fock, ombyggnaden af Grolanda kyrka i Westergötland, samt förärade den en altartafla, ny predikstol, nytt orgelverk om 16 stämmor, hvilket allt invigdes adventssöndagen 1763. Till middagen samma dag inbjöds en stor mängd herrskaper till bemälda fru, vid hvilket tillfälle en 90-årig kock, som varit anställd uti konung Carl XI:s kök, tillagade maten. Hon dog 1776.
Olofsdotter, Anna, gift med korporalen vid Uplands regemente Johan Berg, boende i Hjälsta socken, har födt tvillingar åren 1779, 81, 82 och 84. Denna underrättelse lästes i Stockholms tidningar 1785, hvarför det är möjligt att hon ännu ytterligare fått flera.
Olofsdotter, Brigitta, var abbedissa i Sko kloster i Upland, der hon fordom satt som en sol i medelpunkten af tolf stjernbilder. Klostret var nemligen instiftadt för en abbedissa och tolf "renlifvis" jungfrur. Abbedissan berömmes för frikostigt understöd åt grekerna i deras krig mot turkarne och tartarerna 1464. Sko klosters systerskap utfärdade bref på svenska, hvarigenom de gåfvo lika mycken helighet åt verldsliga personer, som våra lärda sällskaper nu för tiden meddela lärdom åt förnäma hedersledamöter.
Olofsdotter, Catharina. Det var icke alla kloster i riket, som Gustaf Wasa, efter reformationens införande, med ens upphäfde, utan han lät några ibland dem fortvara, af undseende för de gamla och orkeslösa -- särdeles nunnor -- som der hade sin fristad och för hvilka det skulle fallit sig svårt, om icke omöjligt, att annorstädes erhålla bröd, jemte tak öfver hufvudet. Wadstena var ett af dessa med halft lif qvarlefvande kloster, och uttrycket må ej kallas förhastadt eller oegentligt, då man besinnar, att klosterfolket der väl fortfarande hade sin nödtorftiga bergning; men fråsseriets tid var dock förbi, tilllika med den glans och det anseende, hvaraf denna Brigittas fromma stiftelse dittills varit omstrålad.
Emellertid, då Johan III, genom sin lithurgi och sitt vacklande mellan protestantism och katholicism, jemte sitt mer och mer synbara lutande åt den sistnämnda trosbekännelsen, hade väckt så mycken förargelse inom riket, beslöt hans efterträdare, Carl IX, att med ens göra slut på hela det katholska ofoget, som han kallade det. Han begaf sig dock först personligen till Wadstena, hvilket på sednaste tiden icke varit kändt såsom ett verkligt heligt ställe, samt dröjde der några dagar. Det berättas, men sannolikt endast af reformnit och hat mot katholicismen, att han en morgon spatserat ensam i klosterträdgården och fäst sin uppmärksamhet på någonting hvitt, som lyste genom öppningarne på en ihålig trädstam. Han gick närmare; och då han fann saken ännu mera besynnerlig, lät han nedhugga trädet. Berättelsen innehåller vidare att stammen gömde späda skeletter. -- Denna upptäckt, i förening med andra, ej mycket behagligare, hvad de dåvarande nunnorna angick, föranledde konung Carl att genast, utan ringaste nåd och barmhertighet, bortdrifva hela sällskapet, de måtte nu taga vägen hvart de ville. Klostret blef alldeles uttömdt och öde i November 1595, sedan det existerat i öfver 211 år. -- Abbedissan, fru Catharina Olofsdotter, med några gamla nunnor, säges hafva begifvit sig till Oliva kloster i Danzig; de öfriga systrarne flydde också bort, mest till Polen och andra östersjöländer, hvarest katholicismen ännu florerade. -- Den sista abbedissan i Wadstena var således Catharina Olofsdotter, som af Sigismund konfirmerades i embetet d. 12 Juli 1594, men året derpå måste aflägsna sig.
Olofsdotter, Ingeborg, rotegumma, dog d. 30 Nov. 1786 på hemmanet Södra i Svanskogs socken i Wermland uti en ålder af 120 år. Hon var född 1665, gift 1707, och enka 1740.
Olofsdotter, Märtha, var på sitt sätt framstående, ehuru endast en bondes dotter och en bondes hustru. Hon bodde i Nätra socken i Ångermanland och fortsatte sin moders sträfvanden för införandet af den fina linspånaden, hvarför denna ort sedan blef så allmänt bekant och som blef dess förnämsta inkomstkälla. -- Märtha Olofsdotter, då enka efter bonden Anders Jansson, erhöll af konung Gustaf III och rikets ständer tvänne silfverkannor, såsom belöning för hennes nit om den svenska slöjden. -- Hon dog 1780, 75 år gammal, och var moder till fjorton barn, samt hade vid sin död femtiotvå barnbarn.
Olsdotter, Brita, förtjenar väl att i svenska häfden intaga ett rum, ifall det eger sin
