Sida 279
och Alices parti. Recensenten vill just icke säga att han finner en sådan dubblering berättigad och ändamålsenlig, men han kan icke annat än säga fru Lund sin uppriktiga komplimang för det sätt, hvarpå hon löste den svåra uppgiften. Hon höll såväl i musikaliskt som dramatiskt hänseende icke allenast de båda partiernas särskilda elementer sorgfälligt skiljda från hvarandra, utan presterade äfven inom de för hvardera rollen uppdragna gränserna någonting så förträffligt, att man ej kan säga för hvilketdera partiet naturen rikast begåfvat sångerskan. Fru Lund tillvann sig sålunda publikens odelade intresse.
Lundberg, Josefina, är ett namn som troligen icke är kändt af så många inom Sveriges rike. Säger man deremot: fru Wettergrund, så ropa en mängd röster: ack! då vet jag! då vet jag! och skulle man dertill lägga: pseudonymen Lea, så ropas med stigande pathos: o! ... den qvicka författarinnan! och få torde då finnas, som säga: henne känner jag icke till, åtminstone bland dem som göra anspråk på bildning och på att räknas bland de inom litteraturen i vårt land någorlunda hemmastadda.
Josefina Lundberg, född 1820 och uppvuxen i en af Sveriges mindre städer -- vi tro i Carlshamn -- tillbragte sin ungdom i Ronneby, der hon försörjde sig med barns undervisning, tills hon ändtligen, efter en lång förlofningstid, gifte sig med herr Wettergrund, tjensteman vid Kalmare tullkammare, hvilken till denna stad hemförde sin lika vackra som snillrika brud.
Det är just icke många år sedan fru Wettergrund först framträdde såsom författarinna, men hon gjorde det med heder och framgång, och hvarje liten skizz af hennes penna, hvarje hennes hjertas och tankes utgjutelse -- de äro, beklagligen, alltför få -- mottages med sann glädje af den läsande allmänheten, ty det ligger intet pjunk deruti, der är friskt lif hos hennes humoristiska sångmö. Man skulle kanske kunna anmärka, att der finnes mer hufvud än hjerta, att hennes teckningar röja ett slags besynnerlig åtrå, att med skadeglädje framställa menniskornas uselhet, lumpenhet, småaktighet, samt haltlösheten af det guld, som hos dem ofta glimmar; att det ligger på sätt och vis något sorgligt uti, att en person, så ung som Lea var, då hon först började skrifva, redan gjort så bittra erfarenheter af lifvet, att hon märker dess lyten och skuggsidor, samt menniskokarakterernas fel och brister, tomhet och mörker, redan vid en tid, då man vanligen plägar med den glada ungdomens lättrogenhet och sorglöshet blicka ut öfver lifvet och tro att allt är godt, tro att menniskorna mena hvad de säga och handla så som de gifva sig sken af. Kanske torde dock erfarenheten för den lifliga Lea tidigare än för andra menniskobarn hafva lyftat täckmanteln från menniskornas svagheter och lyten: -- vi känna ej de orsaker, som gjort henne så tidigt klarsynt; men vi beundra hennes snille, hennes sanna reflexioner, klädda i skämtets drägt, och vi njuta deraf i fullaste mått.
Det var, om vi ej missminna oss, året 1847 eller 48, som de skaldestycken och smånoveller, dem Lea första gången lemnade på trycket, utkommo, under titel af "Småbitar af Lea", och till deras första resa i verlden utrustade med ett företal af Braun. De hade visserligen icke behöft denna rekommendation, för att komma fram och göra sin rund och bli af alla omtyckta; men skada kunde dock aldrig de af Wilhelm von Brauns penna skrifna raderna, som upplyste om huru han lärt känna den unga författarinnan, samt hur hennes qvickhet och liflighet slagit an på honom, hvilken eljest var så sträng mot qvinnor i allmänhet.
Om våren 1863 var den älskliga författarinnan på ett besök i hufvudstaden och dröjde här någon tid. På en för henne af litteratörer tillställd subskriberad middag på värdshuset Blå Porten å Kongl. Djurgården hade vi tillfälle att göra hennes personliga bekantskap, och säkert är, att hon ej kunde annat än vinna vid att lära kännas på närmare håll; ty hon är, i sanning, ett både i yttre och inre måtto rikt begåfvadt fruntimmer.
Lundeberg, Amalia, mamsell, född i Stockholm 1816, gjorde sig derstädes känd genom sin offentligt yttrade böjelse för katholska läran samt sina intriger för denna tro. Hon var i Stockholm en lekboll i katholikernas händer, och utgaf ett digert arbete med titel: "Bref från andliga män ock andra ansedda personer af olika trosbekännelser och från olika länder till Amalia
