Sida 327
ett årtionde af lefnadsåldern. Småningom tröttnade hon likväl vid begge ytterligheterna: hufvudstadens bullrande lefnadssätt och enkeståndets toma ensamhet, och skänkte, genom ett tredje äktenskap 1839, hand och hjerta åt kammarherren, sedermera baron Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal. De vände ryggen åt Stockholm och slogo sig ner på en landtegendom i provinsen. I det sista skiftet af grefvinnan Gyllenhaal lefnad var hufvudrollen förbehållen åt landtlifvet. Blott en gång årligen besökte hon regelbundet hufvudstaden, nemligen påsktiden, då hon här gjorde sin andakt, enligt katholska kyrkans ritual. Under badterminerna besökte hon lika regelbundet Norrtelge, der hon var själen i nöjen och tillställningar samt dansade ännu med oförminskad liflighet. Det var endast mot rösten åren utkräfde sin rätt; och det enda man haft att förebrå henne, eller riktigare, hon hade att förebrå sig sjelf och sina föregåenden, var att hon lät en ny generation höra de mer och mer aftynande ljuden af en stämma, som under dess zenith eröfrat en föregående generations beundran och utgjort dennas förtjusning, genom utförandets konstnärliga mästerskap.
Med Montgomery-Cederhjelm hade hon fyra barn, en son och tre döttrar, men i sista äktenskapet var hon barnlös.
Orre, Elisabeth. Under de stora härjningar, som ryssarne anställde i Finland, omkring Carl XII:s sista dagar, träffades fru Orre af många olycksöden. Hon såg sitt hus plundradt och sin man, som var kaptenlöjtnant, af ryssarne ihjälslagen 1718 på Naijala i Sussmä socken, och samma öde hade troligen träffat henne sjelf, om hon icke fått tillfälle att flykta med sina barn undan deras grymheter; hon tog nemligen sin tillflykt till ödemarken, der hon uppehöll sig i jordkulor.
Osengius, Anna Charlotta, dotter af prosten Anders O., blef gift med kyrkoherden i Össeby-Garn i Roslagen Johan Ljungberg. På 1790-talet hörde man mycket omtalas denna fru för dess lyckliga kurer att bota benbrott och benskador. Komminister Westrin i Wada och Angarn upplyser, att han varit åsynavittne till hennes förbindningar, samt försäkrar att den skickligaste fältskär ej kunde göra det bättre.
Osenhjehn, Maria, dotter af öfverstelöjtnanten och kommendanten i Calmar Josef O., född omkring 1670, kallades för sin skönhet "Kalmare Ros"; förälskade sig i en garnisonssoldat, hvaraf följderna doldes genom att hon kastade sitt barn i slottsgrafven; dömdes derför till döden; men då, kort förrän exekutionen skulle ske, konung Carl XI, som då vistades i Kalmar, blef öfvertalad att se henne, blef han så intagen af hennes skönhet, hennes vackra röst och hennes färdighet att derjemte spela på en medhafd luta, att han gaf henne nåd och restitutio famæ, hvarefter hon blef gift med en artilleri-löjtnant Falck.
Osterman, Wahlborg, enka efter tolagsbokhållaren Isaak Pihlman, testamenterade 1779 sin qvarlåtenskap till Maria Magdalena kyrka, med vilkor att afkastningen skall användas till understöd åt fyra fattiga enkor, tvänne civila och tvänne af borgareståndet. Kapitalet utgör 9036 rdr 40 öre rmt, och pensionerna äro 49 rdr 59 öre rmt. Fonden kallas den Pihlmanska.
Ottosdotter, Nils, på Holm, blef gift med en rik bergsman och häradshöfding, Albrekt Hansson i Aspeboda i Stora Kopparberget. Enligt Hülphers skall från detta par härstamma största delen af Aspeboda församling. De hade 3 söner och 9 döttrar, och voro så rika, att de köpte hemman åt alla sina barn.
Oxenstjerna, Christiana Juliana, var dotter af riksrådet och riksmarskalken grefve Gabriel Gabrielsson O. och Marca Christiana, grefvinna till Löwenstein och Scharfeneck. Hon föddes på Stockholms slott d. 23 Sept. 1661, förlorade vid elfva års ålder sin moder, men fann en tillflykt hos sin faster, grefvinnan Anna af Dohna, född Oxenstjerna. Redan det följande året måste hon sörja sin faders frånfälle.
För att kunna fortsätta denna biografi, måste vi säga några ord om Nikolaus Bergius, som 1687 anställdes vid den nyligen inrättade franska lutherska församlingen i Stockholm. Men hans verksamhet var här åtföljd af föga framgång, ty de franska flyktingar, som då vistades i Stockholm och för hvilka denna kyrka väl hufvudsakligen var inrättad, besökte den blott sällan. Härtill kom ytterligare en olycklig omständighet, som för en tid hämmade Bergii verksamhet. Han öfverfölls nemligen af en melankoli,
