Sida 241
straffades, enligt den tidens stränga lagar, med landsflykt. -- Julianas dödsår uppgifves vara 1693.
Juliana Elisabeth, grefvinna af Erlach, dotter af grefve Georg af E., och enka efter grefve Georg Ludvig af Löwenstein, blef 1636 gift med den namnkunnige fältmarskalken Johan Banér, i hans andra gifte. Hon dog fyra år derefter, 1640, i lägret framför Saalfelt, samt berömmes för stort förstånd och milda seder, och använde sitt inflytande hos Banér att blidka vreden och lugna stormen. Soldaterna, som i henne vördade en moder, följde henne till grafven, och hennes dödsdag var en sorgedag för hela hären.
Juringius, Beata Maria. Konsertsångerska; föddes 1820 i Dagsbergs socken i Östergöthland; elev af Siboni i Köpenhamn och Giuliani i Paris. Hon har uppträdt på flera konserter så väl i Paris, London, Berlin, Köpenhamn, som sednast i Stockholm 1857 och 1865.
Jönissadotter, Elin, gaf 1477, fredagen före hvita söndag (enligt katholska kyrko-ordningen), till Helga Tre Konungars altare i Westerås domkyrka sitt gods Ölsta i Holms socken af Upsala län, till everldelig ego.
Jönsdotter, Elisabeth, gaf 1504 till Husaby kloster, till everldelig ego, arfvegodsen Medelby och Norresta i Hedemora socken, "för sine sjels åminnelse och sine föräldre, att der schal uppehalles Gudstjenste till domen". Godsen återtogos af slägten efter reformationen.
Jönsson, Ingeborg, dotter af borgmästaren i Wadstena Petri J., blef nunna i Wadstena kloster d. 25 Okt. 1495 och dog d. 28 Mars 1524. Det anses för troligt att hon blifvit insatt i kloster för sin kärlek till en ädling, Axel Nilsson (Roos?), som ej fick gifta sig med en ofrälse tärna. Hennes kärleksbref till A. N. utvisar emellertid en hög bildningsgrad och utgör ett af de skönaste prof af stilistisk färdighet, som man kan vänta af den tidens nunnor. Ur detta intressanta bref införa vi följande utdrag:
"Jag fick ej så ofta tala med dig eller skrifva dig till, aldrakäraste glädje! Likväl har du mig tillsagt, att jag aldrig skulle tvifla om din trohet, och hafver jag af dig sådant alla dagar funnit och är beredd, så länge jag lefver, att hålla mig vid den trohetsed, som du mig tillsade S. Barbaræ afton. Om du visste, aldrakäraste vän, huru jag sedan tänkt på dig, och huru mitt hjerta har brunnit i mitt bröst, skulle du intet förundra dig, om jag är så blek och vanskaplig, då du får se mig. När jag speglar mig i den lilla spegeln, som du mig sände, tycker jag mig vara likare ett beläte, än en menniska. Du har, min bästa fröjd, lagt dig djupt i mitt hjerta. Jag djerfves för ingen, utan dig allena, bekänna, jag förmår illa ända mitt Ave Maria eller läsa Pater Noster, utan du kommer mig i hugen, ja, i sjelfva messan kommer mig före ditt täckeliga ansigte och vårt kärliga umgänge. Jag tycker, jag kan icke skrifta mig för någon menniska härom, mer än Maria, vår moder, och Brita, vår syster, och himmelens härskap. -- -- Du vet väl, att jag med fri vilja och uppsåt aldrig dessa reglor samtyckt. Mina föräldrar hafva väl min kropp i detta fängelset insatt; men hjertat kan icke så snart från verlden återkallas. Jag är en menniska af kött och blod; det qvinliga kärilet är svagt och bräckligt, som S. Paulus säger. Ibland andra verldsliga ting tyckes mig intet så svårt gå tillsammans, som det jag med dig, min skatt, icke får lefva och dö. Du lärer väl komma ihåg hvad jag sade, när jag första gången talade med dig här i klostret, att mig hvarken godt eller ondt kunde vederfaras för den bedröfvelse och hjertans pina, som din frånvarelse mig förorsakat. Jag skiljdes dermed från dig, och må du vara viss derpå, att, om Gud skulle behaga taga dig hädan, medan jag ännu är i lifvet, skall jag hålla, det jag en gång lofvat, nemligen en begängelse i mitt arma, sorgfulla hjerta för din själ intill mina dödsdagar; hvar det sig ock tilldroge, att jag dödde först, bed då Gud för min fattiga själ, att vi må i himmelen råkas! Aldrakäraste hjerta! Det tal, som du förde, då du såg mig först i denna bonaden, må väl sönderspräcka mitt hjerta och bröst. Jag vill intet annat hoppas, än att du påminner dig de ord, jag samma gång sade, då jag afdrog mina grå och svarta kläder och sörjde det myckna goda jag miste, när jag miste dig och ditt ljufliga umgänge. Under dessa hvita kläder ligger förborgadt ett af sorg svartnadt hjerta, fullt med bedröfvelse, tilldess det i svarta mullen nedlägges. Men, så ofta jag tänker på dig, aldrakäraste hjertans glädje, får jag en innerlig hugsvalelse, menar mig, ehuru i detta fängelset,