Sida 361
uppmärksamhet, icke ens hos hennes godmodige make och ännu mindre hos den i sådana fall mycket öfverseende konungen.
Konungen och Schröderheim hade mer än en gång tillsammans skrattat åt pratet om en viss hofstallmästare, som påstods göra den vackra och snillrika frun sin trägna uppvaktning. Det hade till och med gått ända derhän, att då kungen en dag, helt förgrymmad öfver att ekipaget, som han befallt fram, dröjde så länge och han deröfver ville klaga för öfverhofstallmästaren, men förgäfves ropade på denne, samt slutligen vände sig till Schröderheim med orden: "kan du säga hvar han är?" -- den tillfrågade helt naivt svarade: "Nej, E. M., så vida han icke är hos min hustru." -- Konungen hade då skrattat och glömt hela sin förargelse. -- Emellertid hade han nu med ens blifvit nogräknad, sedan fru Schröderheim gifvit honom ett svar med anspelning på Gustaf Adolfs födelse; och då Schröderheim en dag, strålande af glädje och belåtenhet, nalkades sin höge vän och beskyddare, omtalande att hans hustru nyss gifvit lifvet åt en liten dotter, höjde Gustaf på axlarne och sade i medlidsam ton: "Min käre Elis! ... du är just en stackare, som så låter draga dig vid näsan. Här strålar du af fadersglädje, men jag säger dig att den är falsk. I ditt ställe skulle jag ur mitt hus förvisa denna hustru; icke en dag längre skulle jag sammanlefva med henne."
Schröderheim, tillgänglig för alla intryck, och isynnerhet för åsigter, yttrade af hans konung, gick i vredesmod hem och in till sin sjuka hustru, som icke var i belägenhet att uthärda den storm han beredde henne och som han skoningslöst lät öfver henne utbryta. Han sade henne allt hvad Gustaf nyss yttrat, samt ännu mycket mera ... sade, att han aldrig såsom sitt barn ämnade erkänna den nyfödda varelse, som slumrade der i vaggan, samt tillade, att Anne-Charlotte, hans hittills dyrkade hustru, den han förr aldrig tilltalat med annat än smekord, nu hade att bereda sig på en ständig skiljsmessa från honom. Så snart hon tillfrisknat, skulle hon lemna hans hus.
Man kan tänka sig den arma sjuka qvinnans förtviflan. Svag, som hon var, och i behof af all möjlig skonsamhet, skulle hon nödvändigt förkrossas af så mycken oväntad grymhet, och det från honom, som hon hittills varit van att finna from, öfverseende och ständigt kärleksfull. Det var nyårsaftonen 1790, som detta uppträde egde rum. Den följande dagen, eller nyårsdagen 1791, afled fru Schröderheim. Så uppfylldes då Schröderheims i häftigheten yttrade önskan, att hon med det snaraste måtte lemna hans hus!
Lycklig var hon dock, i jemförelse med den arme mannen, som öfverlefde henne, för att ångra, sörja och sakna. Ingenting kan jemföras med hans samvetsqval öfver att hafva handlat så oöfverlagdt, att så hafva bemött sin dittills så älskade hustru, hvars mördare han nu måste anse sig vara. -- Den bittra sorgen tärde honom under hela hans återstående lefnad och utgjorde liksom underlaget till hela den förfärliga sorgebörda, som sedermera -- och synnerligast efter konungens snart derefter inträffade död -- hopade sig öfver hans själ och långsamt pinade honom till döds.
Man erinre sig, vid omdömet om den snillrika frun, att hon var uppväxt i ett hus, der rikedom och flärd gåfvo ett ökadt uttryck åt den lättfärdighet, hvarmed 1770-talets period utmärkte sig, att de högre klassernas exempel gaf alla andra kretsar en frihet att utan all betänklighet hylla sina egna tycken. Fröken Stapelmohr hade uppvuxit under sådana förhållanden. Hos den förståndigt dömande förklarar sådant hennes hela lefnad, såsom egnad endast åt glädjen och en obunden frihet. Betänker man tillika huru alla i hennes umgängeskretsar täflade om att gälla något i den älskvärda varelsens ögon, så förstår man lätt huru dessa lefnadsförhållanden skulle utveckla sig till det som de blefvo, och som de icke skulle blifvit, om hon uppvuxit i en annan, t. ex. vår tid. -- Fru Elsa Fougt höll öfver fru Schröderheim ett åminnelsetal i Stora Amaranther-orden d. 11 Dec. 1796, hvarom vidare kan läsas på art. Fougt, Elsa.
Schröderheim, Charlotta Wilhelmina, den föregåendes dotter, föddes juldagen 1790. Henne tillföll ej i arf hvarken moderns snille eller fägring -- ehuru hon var ganska täck och i hyens hvithet samt för öfrigt i kroppens ställning liknade fru Schröderheim -- men desto mer hennes lynne och missöden. Hon blef 1817 gift med
