Sida 407
fashionabla societén spände hästarne från hennes vagn och i stället drogo den, egenhändigt drogo den, med de hvita, under tjusningsparoxysmen halft sönderklappade glacéhandskarne.
Det berättas, i anledning häraf, att ett af stadens unga lejon en morgon skulle hafva infunnit sig hos en bland de mest berömda läkarne, klagande öfver att hans ena finger blifvit skadadt. -- "Hvad fattas fingret?" frågade läkaren. -- "Åh", svarade sprätten, "jag tror bestämdt att jag försträckte det i går afton, då jag var med om att draga Taglionis vagn." -- "I det fallet", återtog den humoristiske doktorn, "får jag be er gå till Veterinärinrättningen, ty jag botar aldrig dragare."
Man bör äfven tillägga, att, i anledning af den stora efterfrågan på biljetter, theaterdirektionen så arrangerade, att tvänne representationer gåfvos om dagen: den ena på förmiddagen, den andra på aftonen -- en tilldragelse som troligen ej förr inträffat.
Marie Taglioni var tvänne gånger gift; först med en fransk grefve af gammal familj, med hvilken hon hade en dotter; men hon nödgades skilja sig ifrån honom, emedan grefvens spelsjuka kostade henne alltför enorma summor. -- År 1842, straxt efter det hon för alltid lemnade Sverige -- då hon redan var trettiotre år -- gifte hon sig åter, då med en rysk furste, endast tjugofem år gammal, men, såsom det påstås, omätligt rik. -- Slutligen, efter ännu många år af triumfer, köpte hon sig en herrlig villa i Comosjön, och drog sig helt och hållet ifrån både scenen och verlden, för att i lugn tillbringa sina återstående dagar i denna tjusande fristad.
År 1866 läste man i utländska tidningar: "Den 14 April hade den firade solodansösen Marie Taglioni sin afskedsrecett i Berlin. Orsaken, hvarför den berömda konstnären lemnar scenen, är den, att hon i dessa dagar kommer att ingå äktenskap med en furst Windisch-Grätz." Antingen är uppgiften falsk, eller har denna Marie T. varit en anförvandt till den föregående utmärkta svenska dansösen.
Tarras, Augusta Sofia, dotter af grosshandlaren T. i Götheborg, blef 1832 gift med kammarherren Arvid Virgin. Hon berömmes såsom en ganska skicklig målarinna, hvilken derjemte utfört flera lyckade lithografier.
Taube, Beata Charlotta, dotter af riksrådet Wilhelm Ludv. T., föddes 1723 och dog 1780. Troligen hade hon fått dö lika obemärkt som hon lefvat, om ej en försummelse vid hennes begrafning inträffat, hvarom berättas följande: Öfverste-marskalken Fredrik Ribbing, som var mycket konfus och oredig, hade fått i uppdrag att besörja om kammarfröken Beata Charlotta T:s begrafning. Konungen for till grefve Ekeblad, för att från hans fönster åse begrafningen. Ribbing hade glömt anmoda personer som skulle bära prestafverna, hvarför enkedrottningen nödgades dertill taga tvänne på vakt varande unga officerare, korporalen vid drabanterna, grefve Ch. Em. Lewenhaupt och kaptenen vid gardet, grefve Otto Cronstedt, som i hast påklädde sig svarta kläder. "Aldrig", skrifver Ehrensvärd, "har någon ärbar fröken med så litet ärbara prestafver blifvit ledsagad till grafven. Alla små mamseller, som nyfikenheten fört att se processionen, voro af dem kända; de glömde sin värdighet och helsade, som hade de varit marskalkar för en brudskara." -- Då konungen, lika nyfiken, stod i ett fönster hos en undersåte och såg på, blef af det hela en tidsbild!
Taube, Catharina Charlotta, en grefvinna, som utom skönhet egde många förträffliga egenskaper. Hon är isynnerhet namnkunnig för sin välgörenhet och omsorg för det lägre folket. Hon var född d. 5 April 1723, dotter af riksrådet Edvard Diedrik T. och blef 1744 utnämnd till hoffröken hos drottning Lovisa Ulrika. År 1748 blef hon gift med generalen Fredrik Pontus De la Gardie. Under en resa till Dalarne, 1758, blef hon vittne till den tortyr några dalqvinnor måste utstå, hvilka af illasinnade menniskor blifvit angifna för trolldom. En oförnuftig yngling, som kom att sitta domare, lät dem undergå olagliga och pinsamma förhör, till dess grefvinnan De la Gardie åtog sig deras försvar. De blefvo frikända, fingo upprättelse och skadestånd för sitt lidande, men domaren måste frälsa sig genom flykt. Öfver denna ädelsinnade handling lät ridderskapet och adeln slå en medalj, på hvars ena sida man ser hennes bröstbild, krönt med en lagerkrans och med omskrift: Catharina
