Sida 174
hade deras äktenskap varat, då fru Stjernström dog, ännu icke 32 år gammal, och vid hennes graf stod -- icke blott den otröstlige maken och djupt sörjande anförvandter, utan den dramatiska konsten stod der ock, höljd i sorgflor, efterräknande, under djupa suckar, både hvad den i henne egt och hvad den sedan allt framgent kunnat af henne vänta och hoppas.
Vid många af sina theaterstycken hade fru Stjernström god hjelp af sin äldsta syster, Louise, den nuvarande fru Stjernström. De båda systrarna voro, i mycket, likstämmiga och arbetade flitigt tillsammans.
Grandon de Hochepied, Catharina Anna, dotter af ungerske grefven Johan Daniel Gr. de H., blef 1783 gift med svenske ministern i Constantinopel Gerhard Johan Balthasar v. Heidenstam. Heidenstam hade i svenska hotellet i Pera inrättat en prydlig theater, på hvilken 1786, för första gången i Turkiet, uppfördes en italiensk opera: L'ecole des Jaloux. Orkestern bestod af några och trettio musikanter under ministerns egen direktion. Fru v. Heidenstam, en fru, icke mindre lysande af snille och smak än hennes herre, behagade vid detta tillfälle, tillika med flera af ministerstatens fruntimmer, spela åtskilliga roller, hvilka till både sång och aktion utfördes på ett förträffligt sätt. Spektatörerna voro öfver 300 af corps diplomatique och förnäma turkar, hvilka sednare ej kunde nog betyga sitt bifall och sin glädje öfver ett hos dem tillförne alldeles okändt nöje af så ädel och oskyldig beskaffenhet. -- Både herr och fru H. dogo 1803.
Grave, Ulrika, ett fruntimmer som lefde på 1700-talet, har troligen gått och gällt såsom författarinna, och då icke just bland de minsta, ehuru hon ej finnes i litteraturhistorien omnämnd. Hon har dock låtit sitt namn öfvergå till efterverlden genom de verser, som hon skrifvit under ett af Bergstedt i koppar graveradt porträtt af hennes år 1748 aflidne far, som var brukspatronen Sebastian Grave, hvilken hade, ehuru sjelf utlänning, mycken förtjenst om den svenska brukshandteringen, genom anläggandet af icke mindre än fem bruk samt flera masugnar. Verserna, egna nog i sitt slag, lyda sorn följer:
"Jag gläds att vörda få en faders värda minne, Som tjent i redligt nit sin Gud och fosterland. Han född af gallisk stam dock egde göthiskt sinne, Fem bruk bland vildsint folk han anlagt med sin hand. I slöjder var han snäll och kände malmers värde. Han delt åt många bröd och många råd beskärde."
Detta prof af inneboende skaldeförmåga uthärdar visserligen icke nutidens kritik, helst i fråga om sjelfva språket. Dock må man besinna huru språkkunskapen, liksom all annan bildning, på det sista århundradet gått framåt, och vi våga i sådant fall påstå, att mamsell Graves poem fullt ut kan jemföras med dem af fru Brenner, om icke öfverträffa denna sistnämndas.
Gregersdotter, Ingeborg, testamenterade 1449, tillika med sin man, Mattis Odgisslason, öfre Lidherne eller Lädherne (nu Kungsholmen), fordom Munklägret kallad, en by, belägen i Solna socken invid Stockholm, till Gråmunkeklostret på Riddarholmen. Gåfvobrefvet kan läsas i Rothliebs "Riddarholms beskrifning", pag. 9. År 1453 förärade samma Gregersdotter och hennes son, Greger Mattisson, "ett gods i öfre Lidherne af sju öres landjord, näst Stockholm i androm bynom i södra andanom ok i Solna Sockn", till samma klosterkyrka.
Grip, Gertrud Ulfsdotter, som lefde på 1600-talet, hade olycka med båda sina män. Hon gifte sig först med kanslisten Lars Wiwall från Wiwalla socken nära Örebro, men som emellertid hade under ett falskt namn både friat och hållit bröllop, ty han utgaf sig för en grefve Erik Carlsson Gyllenstjerna. Han hade icke eljest, så strängt som råskillnaden då var uppdragen mellan det frälse- och det ofrälseståndet, fått till hustru en jungfru af adlig ätt, minst ur den för sitt högmod och öfversitteri så vidtberyktade Gripslägten. -- Bedrägeriet blef dock snart upptäckt; den förmente grefve Gyllenstjerna straffades enligt lag och hans rätta namn blef på skampålen uppspikadt. -- Oaktadt den skymf, som härigenom, ehuru ofrivilligt, blifvit Gertrud Grip tillskyndad, blef hon dock för andra gången gift. Hennes sednare man hette Göran Galle. Han råkade, i bråd skillnad, gifva banesår åt en major Berg, hvarför han arresterades och dömdes till döden. -- Emellertid sammanträdde 1643 års riksens ständer, och inför dem fällde Galles slägtingar och anhöriga förböner för den lifdömde, som också blef förklarad oskyldig, på
