Sida 82
dess förra låga, sedan han, redan vid så unga år, af trycket utgifvit flera värdefulla arbeten i botaniken, hvarom lärda män talade med verklig beundran. Snart fick hon ock veta, att hennes Carl blifvit af en Upsalaprofessor anförtrodd att hålla föreläsningar i hans ställe, under en af professorn iråkad långvarig sjuklighet. Detta var i sanning någonting oerhördt för en yngling af Carl Linnés ålder. Den enfaldiga modern började nu ändtligen finna, att han kunde bli något mer än en fältskär, eller qvacksalfvare, och hon fick sedermera den glädjen att upplefva hans framåtskridande på ryktets bana, att erfara huru han steg från den ena hedersgraden till den andra, huru han erkändes, berömdes och eftersöktes af alla rättänkande och aktningsvärda personer. Hon lefde dock icke nog länge för att förnimma huru hans namn på ryktets vingar fördes, icke allenast från den ena gränsen af fosterlandet till den andra, utan äfven öfver fjellar och haf, till främmande, vidt aflägsna länder.
Emellertid hade man berättat för fru Christina, samt lyckats göra för henne tydligt och begripligt, att hon var den lyckliga modern till en bland Sveriges berömdaste unga män, och som lofvade blifva dess ära och stolthet. -- Hon dog dock alltför tidigt, för att få bevittna sin älskade Carls aldra största triumfer, ja, redan vid 45 års ålder. Hennes son var då 26 år gammal. Det var år 1733 som fru Linnæus afled. Hennes man dog ej förrän 1748, vid fyllda 74 års ålder.
Brooman, Hanna, är musik- och språklärarinna. Redan 1848 anställdes hon vid kongl. theaterns i Stockholm elevskola, för att meddela undervisning i pianospelning samt i franska, italienska, tyska och engelska språken; uppgjorde 1857, på theaterdirektionens anmodan, planen till en skola för operans ballettelever, i hvilken skola hon utnämndes till lärare i christendom, historia, geografi m. m., samt att undervisa de qvinliga eleverna i handaslöjder. För piano har hon komponerat sånger, deribland “Norrlänningens hemlängtan“, som utkommit i tvänne upplagor.
Brovallius, Catharina, dotter af kyrkoherden Erik B. i Gagnef och rådmansenka i Köping. Hon gaf år 1762 3000 daler kopparmynt till understöd för komministern i Köping, på det att han dermed skulle hålla adjunkt, som måste svara för alla ottesångs- och aftonsångspredikningar m. m. Likaledes gaf hon samma år 2000 daler k:mt till skolgossars understöd, samt 1000 daler till stadens hospital. Fyra år förut, 1758, hade hon gifvit 6000 daler till de fattige i Gagnefs socken, der hon var född.
Bruine, Metta Sofia de. Fadern var dansk generalmajor och lefde ännu 1720. Modern hette Karin Krabbe samt var mycket rik och bodde på Heckeberga i Skåne. Metta Sofia Bruine, den yngsta af döttrarne, som uppfostrades i Danmark, hemkallades af modern och fick löfte på att få ensam ärfva hennes fyra stora gods, om hon lofvade att försaka det äktenskap hon ämnade ingå med en ung herre, som hon lofvat sin hand och sitt hjerta. Girigheten tog öfverhand och hon öfvergaf sin unge älskare, som deraf träffades så djupt, att han förlorade sina sinnens bruk. Den otrogna hade likväl mycken svårighet att komma i besittning af arfvet. Alla godsen förvaltades af en inspektor Sjöholm, hvilken hade förstått göra sådana räkningar öfver utlagorna, att egendomarnes afkastning ej räckte till att betala dem, utan fordrade seqvester på alla egendomarne. Sjöholm sålde dessa fordringar till grefve Carl Pipers enka, hvilken genast tog alla godsen i besittning. Det såg således ganska betänkligt ut för fröken de Bruine att någonsin återvinna godsen från en så rik och mäktig vederpart. Hon lät dock icke modet falla, utan såg sig om efter en käck advokat och vände sig till Peter Silfversköld, densamme som sedan blef president i Åbo hofrätt. Han påtog sig väl sakens genomdrifvande, men fordrade fröken sjelf i arfvode, hvilket hon omsider nödgades bifalla, af fruktan att han annars skulle taga parti emot henne och förstöra allt. Den mångåriga processen slöts ändtligen så, att grefvinnan Piper behöll Toppellsgård för 12,000 daler silfvermynts inteckning och Björnstorp för 20,000 daler. Sjelfva Heckeberga hade strukit med för en lika summa, om icke medlidande vänners biträde hade hulpit saken, så att fröken kunnat utlösa den dervid häftade fordran. I sjelfva verket vann fröken de Bruine intet annat än en man, med hvilken hon alltid förde en föga angenäm
