Sida 430
Men hennes högsta sträfvan gick ut på att från sitt hufvud få flytta kronan på den älskade gemålens, hvilket också lyckades henne ganska snart, nemligen jemnt ett år efter hennes egen kröning. Hon påstås hafva användt ett afskyvärdt medel för detta syfte. Men då hon nödvändigt skulle gjort detta i samråd med sin gemål, synes också denna beskyllning varit falsk, ty Fredrik erbjöd sig mer än en gång att taga befälet mot ryssarne, men demokratien vågade icke lemna sådan makt i hans händer. Man säger, nemligen, att hon, för att bana sin gemål vägen till thronen, hindrat freden med ryssarne.
Illa lönades Ulrika Eleonora af sin ovärdige gemål, föremålet för hennes afgudiska kärlek, det enda föremål i verlden, för hvilket hon synts hysa någon egentlig ömhet. Han var henne skamligt otrogen och förde, i det hänseendet, ett i allo förargelseväckande lefverne, hvilket slutligen gick ända derhän, att han, fastän redan egande en gemål, lät viga sig till venster, såsom det heter, med fröken Hedvig Ulrika Taube, som han upphöjde till grefvinna Hessenstein och med hvilken han hade tvänne söner, Fredrik Wilhelm och Carl Edvard, samt tvänne döttrar, af hvilka den ena dog vid nio års ålder, den andra redan i vaggan.
Ulrika Eleonora förblef dock städse sin gemål tillgifven och ett blindt redskap för hans vilja. Hon förestod regeringen tvänne särskilda gånger, under hans resor till de tyska arfländerna.
Denna drottning, som under sin lifstid var föga älskad, efter sin död föga saknad och i historien föga berömd, dog på Carlbergs slott d. 24 November 1741, barnlös, efter tjugotvå års olyckligt äktenskap; ty hon sörjde bittert öfver sin gemåls otro och hans mot henne städse visade köld och otacksamhet.
Urne, Augusta Rothsten-, dotter af öfverstelöjtnanten i dansk tjenst Siward U., föddes 1707 och dog på Lerkesholm d. 19 Jan. 1779. Hon var mycket rik; gifte sig först med majoren Börje Walkendorff, men blef enka 1747, hvarefter hon ingick äktenskap med Anders von Reiser, som 1761 blef svensk adelsman. Om denne herre berättas, att då han såsom fändrik låg i garnison i Malmö och hade der förlofvat sig med Lena Barfod, råkade han i en så häftig tvist med sin major, att han med blottad värja öfverföll honom på öppen gata, hvarför han dömdes till landsflykt. Nu nödgades han såsom underofficer ingå i dansk tjenst, och hade den lyckan att till den grad vinna sin kompanichefs ynnest, att han blef dennes förtrogne. I denna egenskap skickades Reiser att uträtta något ärende hos förenämnda fru Agatha Rothsten-Urne, med hvilken omtalte chef var till hälften förlofvad. Reiser, som var vacker karl och fruntimmersvän, föll emellertid den förmögna enkan så i tycket, att hon utan omsvep valde honom till sin man och genast installerade honom i denna värdighet, så att kompanichefen, vid sitt några dagar derefter inträffade besök hos fru Agatha, emottogs af herr Reiser, som i salig herrns nattrock agerade värd i huset. Fru Reiser fick sedermera besanna ordspråket, att "den som gifter sig med hast, får röna en långsam ånger", ty Reiser var otacksam mot sin fru, som lyft honom ur stoftet; hon behandlades af honom såsom en huspiga, hon måste alltid af honom begära nycklarne till skåp och visthus, samt sjelf på skullen uppväga det hö som bestods hans vagnshästar. Hon hade för mannen en så slafvisk fruktan, att hon alltid, då hon fick se honom, utropade: "Död och pine, der kommer han selv!" -- Mannen lånade drottning Lovisa Ulrika ansenliga summor, dem han ville efterskänka, blott han blef kommendör, som dock ej skedde, och ovisst är om han fick igen sina utlånta penningar. -- Agatha Rothsten-Urne hade inga barn med Reiser.
Ursina, en sköldmö från Wenden, som bar konung Harald Hildetands banér i det namnkunniga Bråvalla-slaget. Hon kom till honom med sitt folk, som voro ökända för sina långa svärd, sina pansar och små sköldar. Hon stupade, i striden fälld af Starkodders svärd.
Utfall, Helena Catharina von, dotter af bankokommissarien och rådmannen i Götheborg Jakob v. U., blef 1711 gift med kommendören i Amiralitetet Christian Gathenhjelm, som dog 1722. Fru G. dog 1750 och hade 9 barn med sin man. Hon bodde på Jönsjö i Halland, och genom henne tog drällväfnaden der i orten sin rätta början (åren 1723 och 24) och fortsattes till hennes död. I början nöjde man sig med att väfva "åtta-sölfs-dräll", som den tiden kostade 10 à 12 öre smt
