Sida 306
Waldemar. Hon hade med sin man trenne barn, deribland den namnkunniga Sancta Brigitta. Då hon gick hafvande med henne, 1304, skall fru Ingeborg hafva lidit skeppsbrott vid Öland, men blifvit räddad af hertig Erik, samt säges på förhand hafva afvetat sin dödsstund, som inträffade 1320. -- Hennes man gjorde 1313 en pilgrimsfärd till S:t Jakobs graf i Compostella i Spanien, och torde hans fru varit med på resan.
Mårtensdotter, Margaretha. Hon var bonddotter, och tjenade hos ryttmästaren Henrik Sabelfana, men blef icke dess mindre gift med ryttmästaren Carl Carlsson von Lindelöf, som 1685 blef adlad, och hon är således stammoder för denna adliga ätt. Mannen blef flera gånger i krig blesserad och måste utstå ett års svårt fängelse. Hon dog 1719 på Waxholm, under flykten för ryssarne. Hon och hennes man fingo 1680 af ofvannämnde Sabelfana, der hon tjent, till skänks Hämmenkylä gård. -- De hade två söner och en dotter, hvaribland Henrik, hvilken såsom kapten blef dödskjuten vid Storkyro 1714.
Märtha, hvilket namn fordom var en försvenskning af Margaretha, tillhör flera svenska kongl. och eljest utmärkta personer, hvarför de flesta af dem få sökas under besagda namn; några som ej finnas deribland, äro:
Märtha, dotter af Erik X, som blef gift med Nils Sixtensson till Tofta, och, genom detta äktenskap, stammoder för Sparre- och Oxenstjerna-slägterna.
Märtha var en dansk prinsessa, dotter till konung Erik Glipping, men redan i spädare åren öfverflyttad till Sverige, der hon vid Magnus Ladulås' praktfulla hof uppfostrades af dennes älskvärda drottning Hedvig, som för henne var i mors ställe. Hon ämnades till brud åt kronprinsen Birger, och en sällsynt lycka var det att de båda unga ömsesidigt älskade hvarandra. Så snart de hunnit den dertill erforderliga åldern, förenades de inför altaret, och den mest ljusa, den mest lofvande framtid syntes le mot detta unga furstepar.
Det var sommaren 1297 som konung Birgers bröllop firades i Stockholm, och den stora prakt, som då utvecklades, taga vi oss friheten berätta. Ståtligt beskrifver rimkrönikorna denna högtid:
"Der var mjöd och kirsedrank Och vin, både rödt och blankt."
"När konungen gick till sin brud, bars ett silkevirkadt baldachin eller thronhimmel öfver honom, och en mängd riddare i lysande drägter redo omkring på ömse sidor, och många af dem redo af och an, sprängde sina frustande hästar "till och ifrån" mellan brudgumen och bruden, med budskap och helsningar, den ena om den andra, i friskt hvimmel. Sådan sed är bibehållen än i dag bland Sveriges allmoge, att brudmän rida, när brudgum nalkas bröllopsgård, till och ifrån, två och två korsande hvarandra, med helsning och ståtligt tal, hvar gång de återkomma till brudgumens medfölje. Detta bruk är ett minne från de hedniska tider, när ofta brudar bortröfvades, och brudgumen ofta måste bestå i mången kamp på vägen, förrän han uppnådde brudens gård.
"Med härlig och högtidlig sång af gråmunkarne i deras klosterkyrka, nu Riddarholmskyrkan kallad, samt af jungfrurna i Sancta Clara kloster, begyntes hvarje dag af bröllopshögtiden; derefter gingo gästerna till bords, och blefvo de der med största öfverflöd undfägnade. På aftonen höllos dryckesstämmor i konungens härbergen, och voro den tiden många af de svenska mycket uthålliga med dryckjom, så att dervid förled stor del af natten. Mycket sorl och buller af krigsfolk, gående och ridande, var på gator och gränder, och hördes öfverallt, såsom krönikan säger: "pipara, trumpetara och bombara" eller pukor. Der var "rusk och bång", folk blefvo öfverridna, och hela natten ströfvade vidlöftiga sällar omkring på Öster- och Westerlånggatorna med stoj, krakel och slagsmål. Så säges i krönikan :
"Ther dag förgick, tå kom ther natt, Hvar man sitt härberge sökte; Hvar gjorde som honom tyckte: Somma drucko, somma gingo att sofva; -- Å gatorna slogos the bofva."
"Andra bröllopsdagen, när messan var sjungen, slog konungen hertig Erik till riddare och efter honom flera herrar, så väl inländska som utländska; men ingen tycktes bära guldsporrarne så väl som hertigen. Det höga brudparet gick sedan i kunglig prakt till hertig Eriks härberge,
