Sida 110
förrän hon upphanns af Peter Sleiper, en ung, förnäm herre, hennes aflidne gemåls systerson, som var förälskad i sin unga kusin Christina, om hvars hand han flera gånger anhållit. Han förnyade nu samma anhållan, men drottningen svarade åter ett bestämdt nej.
Älskaren, utom sig af förtviflan och föresättande sig att dock vinna sitt mål, gömde sig i närheten af det hus, der drottningen tagit qvarter, och då hans spejare underrättade honom om, att drottningen var i badet, rusade han in till prinsessan, tog henne på armen och sprang ut med henne, föregifvande, att Baglerna, hennes och hennes mors argaste fiender, voro i hamn och häl efter dem. Förgäfves grät den unga prinsessan och ropade på sin mor, hvilken, då hon hörde dessa jämmerskri, skyndade att kläda sig och störtade ut ur badrummet. Hon kom dock för sent; ty just som hon, springande af alla krafter, hann ner till skeppsbron, lade qvinnoröfvaren med sitt fartyg ut från land med prinsessan, som förtviflad sträckte armarne mot den på stranden qvarstående, gråtande och skrikande modern.
Denna fortsatte sedan, tillika med en systerdotter, som hon också medfört, sin flykt till Sverige, dit hon knappast var anländ, förrän hon fick bref från sin styfson konung Håkan, som efter sin fader Sverre regerade i Norrige. Han skref, att prinsessan Christinas bortröfvande skett på hans befallning och att intet ondt hade henne vederfarits; hon vore nu, tills vidare, under sin brors beskydd.
Konung Håkan dog dock, snart derefter, af förgift, och äfven den honom på thronen efterföljande Erling Stenväggs regering blef af ytterst kort varaktighet. -- Slutligen valdes Philip Simonsson till konung, och med honom, icke med Peter Sleiper, blef prinsessan Christina förmäld, år 1209, men dog redan år 1213.
Christina. Hon var enda barnet af Torkel Knutsson, hvilken efter Magnus Ladulås’ död var Svea rikes marsk, samt förestod regeringen under konung Birgers minderårighet, från 1290 till 1302. -- Just samma år förmäldes Christina med den unge konungens broder, hertig Waldemar, af hvilken hon försköts tre år derefter, derföre, att hennes fader, den ädle marsken, som gjort riket så stora och mångfaldiga tjenster, genom fienders anstiftan föll i onåd och insattes i fängelse, derifrån han fördes till Södermalmstorg och halshöggs, hvilket skedde d. 10 Febr. 1306. Hertig Waldemar gifte sig sedan med en norsk prinsessa Ingeborg, med hvilken han hade en son, Erik, som dog ung, och en dotter, hvilken dog 1357. -- Om Christina säger häfden, att hon var barnlös, men hvarken hennes sednare öden, eller årtalet af hennes död finnas någorstädes uppgifna.
Christina, dotter af en riddare och höfding på Raseborg, förklarades af Carl VIII Knutsson på hans sotsäng 1470 för hans tredje äkta gemål. Deras barn voro sonen Carl, som nämnda år af fadern fick i testamente Rönö gods samt några klenodier, hvaribland konungens stora förgyllda svärd och spira, samt dottern Anna, som blef gift med höfvidsmannen på Westerås slott Håkan Sevensson Bölja.
Christina af Sachsen. Många skakningar hade Sverige undergått och i mycken både yttre och inre strid hade det varit inveckladt sedan drottning Margarethas och hennes närmaste tvänne efterträdares tid, då konung Johan II, eller Hans, såsom han gemenligen kallades, uppsteg på danska thronen och sedermera blef, äfven i Norrige, hyllad såsom konung. Svenskarne envisades dock länge, att icke vilja erkänna honom, utan åtnöjde sig med en riksföreståndare, hvilken var Sten Sture, och funno sig under hans styrelse vida lyckligare, än under någon unionskonung. Ändtligen bragte dock adeln det derhän, att Johan efter fjorton års fåfäng sträfvan blef till svensk konung vald och krönt i Stockholm, och tillika med honom kröntes, 1499, äfven hans gemål Christina, dotter till kurfursten Ernst af Sachsen. Hon var hit föregången af ryktet för en ovanligt varm gudsfruktan.
Det var dock fullt af stormar och oro kring den nya thron, som de kungliga makarne hade intagit. Svenska adeln var, framförallt, en högst besynnerlig och ombytlig korporation, som allsicke tycktes veta hvad den ville. Snart märkte konung Hans, att han af densamma hade föga att hoppas, men mycket att frukta; och som han dessutom af naturen hade ett misstänksamt lynne, så beslöt han, till undvikande af all konflikt, att
