Sida 124
just då Wiesiolowsky som bäst var med fångkaplanen inbegripen i ett ifrigt samtal, angående sättet att genom förökad pina tvinga den ädle Gyllenhjelm till förnekande af sin barndomstro.
Drottningen steg ur vagnen och yttrade till Wiesiolowsky sin förundran öfver, att på en sommarafton, sådan som denna, finna staden alldeles som utdöd, ty hon hade ej sett någon enda menniska på gatorna. Kommendanten svarade, att han funnit sig, under en längre tid, föranlåten att förbjuda -- och det vid strängaste straff -- Invånarne att efter solens nedgång lemna sina boningar, emedan man i slottsfängelset hade en dyrbar fånge, den man ej kunde nog akta och bevara, och att det var just under nattens tystnad, som befrielseförsök kunde göras.
Drottningen ställde sig fullkomligt okunnig om hvem den så kallade dyrbara fången kunde vara, ehuru hon alltförväl visste det. Wiesiolowsky sade, att det var Carl Carlsson Gyllenhjelm, "sonen till den niding, hvilken ryckt svenska kronan af konung Sigismunds hufvud", såsom orden föllo. Han kunde ej nog strängt bevakas, eller nog hårdt fängslas, menade den grymme, och började nu att inför drottningen skryta öfver, att han icke allenast fullgjort sin konungs befallning, angående bojor och annan sträng medfart, utan äfven, af undersåtligt nit för öfverheten, gått ännu vida längre.
"Det är bra, herr Wiesiolowsky", sade drottningen. "Jag hade ämnat stanna öfver natten här, men finner det så hemskt och otrefligt i denna dödstysta staden och vid åsynen af detta gamla, mörka, halfförfallna slott, att jag heldre i den sköna sommarnatten fortsätter min resa."
Wiesiolowsky bugade sig slafviskt och drottningen steg med sin hoftärna åter upp i vagnen, derifrån hon yttrade, det kommendanten helt säkert skulle, inom några få dagar, från konungen inhändiga en skrifvelse, den han hade att ställa sig till efterrättelse.
Och endast ett par dagar efter Constantias besök i Rava ditkom ett ilbud från kung Sigismund, med befallning, att Gyllenhjelm skulle genast utsläppas och frigifvas. -- Det var den ädla drottningen, som i förening med sin svägerska, prinsessan Anna, genom böner och föreställningar hos sin gemål utverkat ett slut på den arme svenskens tolfåriga lidande. Hon gaf honom 100 dukater och Sigismunds syster, prinsessan Anna 50 dukater samt en bönbok, emedan han varit trogen hennes och sin reformerta religion.
Carl Carlsson Gyllenhjelm fick dock i fängelset både läsa och skrifva och författade då flera böcker, hvilka sedermera af trycket utkommo, ända till dess Wiesiolowsky lät smida honom i jern, då han ej förmådde röra hvarken hand eller fot.
Hans sednare öden höra ej till denna vår berättelse.
Constantia var född 1588, förmäldes 1605 och dog 1631. Hon var moder till tre söner, bland hvilka Johan Casimir, som först var kardinal, sedan i 20 år konung i Polen, men afsade sig kronan 1668 och gick åter i kloster samt dog 1672. Med honom utslocknade det svenska kungliga Wasahuset på svärdssidan.
Crail, Anna Elisabeth, dotter af öfversten Georg Günther C., var först gift med öfversten Dav. Tecklenborg och sedan, 1625, med öfversten Dav. Fredr. v. Siegeroth. Hon är namnkunnig för sina så väl tryckta som otryckta verser och måtte hafva dött bra gammal, ty hon lefde ännu 1683, 58 år efter hennes andra äktenskap.
Cramér, Catharina Christina, har år 1832 utgifvit ett oktavhäfte Tillfällighets-Dikter.
Creutzigerin, Elisabeth, var gift med theologie doktorn och pastorn i slottskyrkan i Wittenberg Casper Crusigerus, som gick d:r Luther tillhanda med bibelns öfversättning. Hon är bekant som författarinna af psalmen 119, Christus den rätte Herren etc., i vår gamla svenska psalmbok, hvilken Laurentius Petri öfversatt på svenska.
Cronhjelm, Christina Charlotta Ulrika. Hon var dotter af grefve Charles Emil Cronhjelm och hans maka friherrinnan Hedda Ulrika Boye. Född d. 21 Aug. 1784 gifte hon sig år 1817 med majoren Johan Göran Berger vid Smålands dragonregemente. Detta äktenskap välsignades visserligen med fyra barn, två söner och två döttrar, men föräldraglädjen blef dock icke alltför lång, ty de fyra barnen dogo allesammans före föräldrarne.
Fru Berger -- eller rättare, fröken Cronhjelm -- började redan som helt ung att författa, så väl vers som prosa, och fortfor dermed under en lång tid, ja, en tid af fyratio år. Hennes
