Sida 353
Rosenhjelm, Wendela Catharina, dotter af assessoren Pehr R., föddes 1676, och dog, enka, 1757, samt begrofs i Mogata kyrka, uti Rosenhjelmska grafven. Genom frikostiga gåfvor till ofvannämnda kyrka har hon lemnat ett värderadt minne efter sig i orten. Bland dessa gåfvor voro ett hemman och en tornklocka, samt altarsilfver m. m. Hon var tvänne gånger gift, först med kornetten Jakob Wernsköld, och sedermera med brukspatronen Gust. Ad. Fors, men öfverlefde dem båda, och med henne utdog adliga ätten Rosenhjelm.
Rosensparre, Anna. Om denna fru, boende på Trollenäs i Skåne, har Barfod, i sina "Märkvärdigheter rörande Skånska Adeln", berättat en romantisk saga, den vi taga oss friheten här införa:
"Herr Anders Stison Thott till Näs, som af slägtledernas sammanhang finnes hafva varit samtida med Magnus Lauritzson till Skena, stamfadern för svenska Brahe-ätten, och som således lefvat vid år 1440, egde till hus-fru Anna Rosensparre, dotter af Jöns Thorbjörnsson Rosensparre och Brita Bille. Om denna fru berättas, att hon en gång, under sin herres frånvaro, legat i barnsäng på Näs, men redan varit till helsan återställd, fastän ännu icke tagen i kyrka, då herr Anders Stison återväntades. Otålig att få se sin efterlängtade make, gick hon en vacker dag ut i trädgården, och uppsteg på en der ännu befintlig kulle, hvarifrån hon hade fri utsigt öfver den förbilöpande landsvägen, hvarpå hon just i detsamma såg sin herre komma farandes. Glad att åter få omfamna honom efter en ganska lång frånvaro, skickade hon sin medhafvande piga, eller, efter nuvarande stil, kammar-jungfru, för att öppna den nära vid stället befintliga trädgårdsporten, på det herren utan omväg genast måtte komma till henne. Pigan hastade med sitt ärende, och herren lärer ej heller hafva dröjt att förfoga sig till en älskad maka. Men huru stor måtte icke allas bestörtning hafva blifvit, då frun ej mera fanns på det ställe, hvarest hon nyss tillförne hade suttit, och oaktadt allt eftersökande ingenstädes kunde återfås.
"Sedan all efterspaning aflupit fruktlöst, och tiden dödat sorgen öfver denna så besynnerliga förlust, trädde herr Anders Stison i nytt gifte med Ellen Brahe, dotter af herr Torkel Pedersen Brahe till Mygdal i Halland, och fru Magdalena, Jens Eskilssons dotter. Men just när bröllops-högtiden firades på Näs, fick herr Anders Stison den oförmodade tidningen, att hans förlorade fru var återkommen och ömt begärde, att han ville komma ut till henne i yttre rummet eller förstugan. Bruden, som isynnerhet blef bestört öfver detta besök, använde all den nya kärlekens välde, för att afhålla brudgumen från att lemna sitt säte vid bordet; med föreställning, att det ej kunde vara annat än spökelse efter en fru, som för så lång tid sedan hade omkommit. Detta oaktadt lät han af den andras förnyade anhållan beveka sig att gå ut, då hans fordna fru med ömmaste klagan berättade sig hafva blifvit bergtagen af de i förenämnde kulle befintliga troll, hvilka nu lemnat henne tillstånd att på en kort stund besöka sin man och sina barn; med tillägg, att hon skulle kunna frias från trollens välde, om hon fick tillbringa natten uti hans säng, hvilket hon på det ödmjukaste och bevekligaste begärde, med försäkran, att ej göra minsta anspråk på ett äktenskap, som skulle lända hans nya brud till förfång. Denna åter, i fruktan att förlora sin man och brudgum, kom nu sjelf att rycka honom från sin medtäflerska, samt hindrade honom att bifalla hennes begäran. Emellertid förlupo de stunder, hvilka voro lemnade den olyckliga frun, utan att hon erhöll något svar eller fick omfamna sina barn, hvarefter trollen med mycket gny återförde henne, som då i ångesten fattade uti ett på porten varande jernhandtag, hvarvid hon höll sig så fast, att deruti syntes märke af hela handen.
"Dessa äro sagans omständigheter. Det sistnämnda märket är ännu synligt, fastän dess vittnesbörd jäfvas af den omständigheten, att nuvarande byggnaden på Näs är uppförd af fru Annas sonson, herr Tage Ottoson Thott, år 1559, efter hvilken tid det beständigt nyttjade handtaget alltförväl kunnat genom nötning erhålla bemäldte märke efter en menniskohand, så framt man ej vill medgifva, att herren, sin olyckliga farmor till åminnelse, bibehållit detsamma ifrån förra byggnaden. Huru härmed nu må vara beskaffadt, är dock ofelbart, att oftanämnda fru Anna Rosensparre på något vådligt sätt
