Sida 57
Bonde, Maria Elisabeth, dotter af riksskattmästaren Gustaf B., föddes 1654 och blef 1674 gift med öfverstelöjtnanten Axel Claesson Bjelkenstjerna, som omkom i sjöslaget mot danskarne d. 1 Juni 1676. Hon vistades sedan, efter sin mans död, i sin slägtinges, kongl. rådet och presidenten i Svea hofrätt Knut Kurchs hus, utur hvilket hon en söndagsafton blef med våld bortröfvad af amiralen Johan Wachtmeister och öfversten Hastfehr, samt gift (1680) med landshöfdingen i Stora Kopparbergs län Nils Gripenhjelm. Kongl. rådet Kurch och hans hustru Anna Christina Pehrsdotter inlemnade häröfver en klagoskrift till konungen, hvilken lät genom kanslirådet Lindsköld svara, det konungen väl funnit ett ringa nöje i händelsen, samt att han ansåge saken af mindre betydenhet. Hon dog 1736, 30 år efter sin sista mans död, och fastän de hade 8 barn, deribland 5 söner, så utdog likväl friherrliga ätten Gripenhjelm med sonen Nils, som afled 1759.
Bonde, Märtha, konung Erik X:s andra dotter och syster till Erik XI, var gift med riksrådet och riddaren Nils Sixtensson Sparre till Tofta och blef stammoder för Sparrar och Oxenstjernor.
Bonde, Sigrid, yngsta dottern till konung Knut i Svea och Götha riken och syster till konung Erik X, som dog 1216. Hon blef gift med kongl. rådet Magnus Knutsson Brok af Folkungaslägten.
Bonnat, Juliana, dotter af generalmajoren och hofstallmästaren Bastian B., blef gift med Gustaf Gyllenstjerna till Björkesund. Hon blef genom Svea hofrätts dom d. 29 Nov. 1644 skiljd från sin mans gods Björkesund, derföre, att hon ej förmådde att inom laga tid bevisa sin adliga härkomst. Men hennes döttrar, Gunilla och Anna Gyllenstjerna fingo dock samma år Kongl. Maj:ts bref på att få anses för frälse, ehuru deras mor genom nyssnämnda dom blifvit förklarad ofrälse.
Boose, Kerstin Johansdotter, var dotter af befallningsmannen på Tawastehus slott Johan Boose, som lefde i början af 1600-talet. Hon var två gånger gift: första gången med en herre vid namn Björn Bengtsson, som var adelsman, ehuru slägtnamnet ej blifvit antecknadt. Härom var nu ingenting att anmärka, ty jungfru Boose hade ju äktat en ädling, en hennes jemnlike i börd. -- Värre gick det sedan, då hon, såsom ung enka efter nyssnämnde Björn Bengtsson, lät af kärleken, som spelat så många spratt, förleda sig att, 1639, ingå nytt äktenskap, denna gång med Bertil Nieroth, som var ofrälse, ty slägten Nieroth hade då ej ännu blifvit i adligt stånd upphöjd. -- Den nygifta frun tilltalades icke, men den stackars mannen arresterades och dömdes, enligt då gällande lag, att afrättas, för den missgerning han begått, att, sjelf ofrälse, taga till hustru ett fruntimmer af adlig börd. Fru Kerstin lyckades dock att genom knäfall inför öfverheten, samt tårar och böner, “tigga lifvet i honom“, såsom det står; och var detta ingalunda första, ej heller sista beviset på huru en ung, vacker och älskvärd qvinnas tårar stundom förmå smälta äfven de hårdaste hjertan, samt till och med förslöa lagens svärd.
Bordon, Regina Elisabeth. Enligt Inrikes tidningar åren 1763 och 1769 finna vi, att Bordon, enka efter öfverstelöjtnanten von Knorring, bar till dopet, i April 1763, sin dotterdotters dotterson, majoren och riddaren Carl Gustaf Moraths lilla son. Hon var då 80 år gammal. Barnets mormor, fru ryttmästerskan Agneta Gertrud von Knorring, stod fadder. Denne lille verldsborgare, som var dessa båda fruars enda arfving, lefde till glädje för sina anhöriga, emedan i dessa fruars familj ej varit någon manlig afkomma på 100 år. Modern till barnet dog straxt efter dopet, men mormors mormor lefde ännu i 6 år, då hon dog, 1769, 86 år gammal.
Boström, Maria. Bland stora minnen förekomma äfven små. Hvarje tafla har sina dagrar och skuggor. Till hjelteminnen -- fastän icke af det vackraste slaget -- från en försvunnen tid kan äfven Maria Boström räknas, så till vida nemligen, som hon tappert trotsade alla kommunala författningar. Maria Boström var gift med en artillerist och garnisonerade jemte honom dels i Götheborg, dels i Bohus. Hon var en lång, ståtlig gestalt, med skarpt markeradt ansigte och en svada, som kunde bringa på flykt äfven den tappraste fältherre. Hon utgjorde, dels på Bohus och dels i Götheborg, alltefter som hennes man var kommenderad, en fasa för hela sin omgifning. Det hade varit lättare att
