Sida 192
utmärkte unge män, som gjorde så väl sina föråldrar som sitt land mycken heder, men som, alla tre, blefvo skjutne, ehuru på olika tider och ställen. Den äldste, Gustaf, var kammarherre, men tillika en bland Carl XII:s bussar. Han förde noggrann journal öfver konungens krig, hvilken fortsattes ända till dagen före slaget vid Pultava (1709), der en kula träffade Gustaf Adlerfelt, då han stod helt tätt invid konungens hästbår. -- Hans yngre bror, Pehr, som var riksråd, den andre i ordningen af de unga Adlerfeltarne, lefde ända till 1743, men blef då på Gustaf Adolfs torg i Stockholm dödad af en kula, hvilken var ämnad åt öfverståthållaren Rutger Fuchs, hvars hvita häst Adlerfelt för tillfället red, under dalkarlarnes då pågående uppror. "Skjut den der med hvit' västen!" ropades i hopen. Man sköt i stället den med hvita hästen. -- Den tredje och yngste brodern, Carl Albrecht Adlerfelt, blef skjuten 1715, sex år efter den äldste broderns död. Han hade varit med vid kalabaliken i Bender och der blifvit tillfångatagen, men lösgafs, och följde sedan Carl XII till Stralsund, der, under ett slag vid Stressow på Rügen, en kula sträckte honom till marken. -- Modern var emellertid nog lycklig att få dö redan vid början af 1690-talet, så att hon ej behöfde sörja öfver sina älskade söners olyckliga slut.
Hagman, Sofia. Vid erhållen underrättelse att Lovisa Ulrika farligt insjuknat, steg prins Fredrik, hennes älsklingsson, då vistande på Drottningholm, genast till häst och red, endast åtföljd af en stallknekt, i sporrstreck till Svartsjö, enkedrottningens sommar-residens. Ungefär på halfva vägen öppnades åt honom en grind af en flicka, nästan mera barn ännu än jungfru, som bar en mjölkbytta. Hennes drägt var tarflig, men snygg. Hon neg djupt, när hertigen red genom grinden.
Medan han lät sin häst stanna och förgäfves sökte efter sin glömda börs, hade han rådrum att närmare betrakta den lilla intagande varelsen, med de strålande ögonen, till färgen dunkelblå, de ljusa, af naturen krusade lockarne, den vackra, fint hvälfda pannan, näsans täcka form, den mjellhvita hy en, purpurläpparne och kindernas gropar. Då hertigen uppmärksamt fixerade henne, rodnade hon starkt och sänkte blicken, hvarvid en lätt skugga spridde sig från de långa ögonhårens halfcirklar.
Prinsen böjde sig ned från hästen, klappade henne under hakan och lofvade att hvarken glömma hennes person eller hennes tjenstaktighet, hvilken han vid ett annat tillfälle ämnade belöna.
Flickan neg ändå djupare, hennes kinder blossade ändå högre och hennes ögon glänste med ökad klarhet.
Tankfull fortsatte hertigen sin ridt. Han föreställde sig denna intagande flicka fullväxt och utbildad, och ansåg henne skapad för något annat än kojan och landsbygden.
Men enkedrottningens sjukdom och kort derefter inträffade död bragte honom andra myror i hufvudet; sorgen, familjtvister och arfsangelägenheter trängde för någon tid mjölkflickan ur hans hågkomst. Och då han åter erinrade sig henne, samt lät efterspana hennes person och slägt, hade hon försvunnit som en andesyn. Ingen der i orten kunde upplysa hvem hon var, hvarifrån hon kommit eller hvart hon tagit vägen.
År förflöto. Gustaf III:s käraste sysselsättning var theatern, och operan Gustaf Wasa dennas praktfullaste blomma. Det var en triumf på tiljorna för scenens största talanger och en hoffest i salongen för konungahuset och la haute volée. Konungens glädje öfver den oerhörda framgången af detta stycke, till hvilket han sjelf gjort uppränningen och Kellgren gifvit skaldespråkets fulländning, öfverträffades likväl af hertig Fredriks hänryckning, då han bland komparserna i Christierns hof igenkände -- sin sköna, förgäfves eftersökta mjölkflicka. Redan samma afton utverkade han sig konungens tillåtelse att få taga henne från theatern, der hon, nyss anställd, ännu icke hunnit göra några framsteg; och redan följande dagen hade prinsen inackorderat henne, under namnet "Sofia Hagman", i en ansedd undervisningsanstalt för unga, anständiga fruntimmer, hvarest hennes lyckliga naturanlag och fina vett erhöllo den högsta, den tiden tillgängliga odling.
Efter sålunda fullbordad uppfostran var mamsell Hagman ett fruntimmer af högsta verld, äfvensom af största skönhet. Hertigen anvisade henne rum i sin våning på Stockholms slott. Hon var icke blott hans förklarade älskarinna,
