Sida 390
gynnsam för detta äktenskap, men så mycket mer var enkedrottningen deremot; emellertid förlät hon sin hoffröken, och stod till och med, tillika med konungen, fadder för Tessins förstfödda dotter, Hedvig Eleonora. Efterhand förliktes äfven Stenbockska och Gyllenstjernska slägtingarne uppriktigt med Tessin och hans maka. -- Nicodemus Tessin d. y. blef riksråd och, samma år hans maka dog, 1714, äfven grefve. -- Hedvig Eleonora T. var ett kunnigt fruntimmer. Hon talade fransyska, tyska och italienska, hvilket få fruntimmer den tiden kunde. I sitt äktenskap hade hon två söner och två döttrar. Äldste sonen, Carl Erik, var ej, såsom i Anreps "Ättartaflor" uppgifves, född 1689 och ej det första, utan det andra barnet i ordningen, samt född d. 14 Juni 1692, och död d. 3 Jan. 1693, enligt hvad Tessins egen skrifna dagbok upplyser. Yngsta barnet, sonen Carl Gustaf, var den tredje stora stjernan som bar det Tessinska namnet, och med honom utslocknade denna lysande ätt, som från Nicodemus Tessin d. ä. fortgick endast i trenne slägtled eller omkring 130 år, men med en glans och storhet, som af få ätter blifvit öfverträffade. I "Huset Tessin" af Crusenstolpe kan en utförligare skildring af Hedvig Eleonora Stenbock läsas. Öfver henne är en medalj slagen, som på ena sidan bär hennes namn och bröstbild, på den andra Stenbockska vapnet med inskriften: "Pascitur in altis" (söker sin föda på höjderna).
Stenbock, Hedvig Sofia, dotter af estländska landtrådet, grefve Fredrik Magnus Stenbock, föddes 1734 och blef på 1750-talet gift med riksrådet Fredrik Ulrik von Rosen. Hon förordnades af konung Gustaf III till öfverhofmästarinna, och hade närmaste tillsynen öfver den unge kronprinsen, från hans födelse till d. 2 Juli 1781, då han var 2 år och 8 månader, vid hvilken tid kronprinsen öfverlemnades till en guvernör, riksrådet Fredrik Sparre. Hon dog 1813 och ligger jemte sin man begrafven i Wasaborgska grafven i Riddarholmskyrkan.
Stenbock, Maria Elisabeth, dotter af öfversten vid Smålands regemente Fredrik S. och syster till riksmarskalken Johan Gabriel S., gifte sig 1665 med landshöfdingen i Stockholms och Upsala län Axel Lillje. År 1689 testamenterade hon 12,000 daler kopparmynt till Kimstads kyrka i Östergöthland, för hvilken gåfva församlingen tillerkände hennes afkomlingar, för everldliga tider, jus patronatus i socknen, nemligen för Löfstads säteri.
Fru Maria Elisabeth Stenbock var öfverhofmästarinna hos drottning Ulrika Eleonora d. ä., och få hafva väl de hofdamer varit, som hos sina herrskarinnor stått i sådan nåd, som just hon. Drottningen bemötte henne aldrig som en undersåte, utan som en kär vän, den förtroligaste och mest värderade bland vänner.
Anmärkningsvärdt är, att man från Carl XI:s tid skall hafva så många högst besynnerliga tilldragelser att berätta, nemligen sådana, som vida öfverskrida gränsen för det vanliga och gå in på det öfvernaturligas område. Mycket härleder sig väl deraf, att konungen sjelf snarare understödde än skingrade den vidskepelse, som då, mer än på någon annan tid, var i Sverige rådande. Carl XI var en klok och klarseende man, i fråga om det praktiska och allt hvad som hade gemenskap med folkets och landets materiella behof; men i hvad angick det intellektuella, eller andens rike, var han fullt ut så lätttrogen som den lägsta bland sina undersåter; och som han tillika var en sträng -- ja, hård man, som ansåg att allt det ondas ogräs borde med eld och svärd utrotas, så skedde under hans regering alla dessa gräsliga mord i lagens namn, der hundradetals beklagansvärda offer för den vidskepliga misstanken om trolldom fingo lida bålets marterdöd, just emedan hvarken regering eller presterskap hade nog insigt att finna huru illa de dermed tjenade en kärleksfull och barmhertig Gud, och att de genom sin grymhet gingo ärender åt just den mörkrets makt, som de afskydde och sökte utrota.
Vi ha från Carl XI:s regering en mängd sagolika berättelser, deribland den s. k. Carl XI:s syn i rikssalen på Stockholms slott väl torde vara bland de mest bemärkta. -- Så har ock historien angående fru Maria Elisabeth Stenbock från samma tidrymd upptecknat och låtit till kommande tidehvarf öfvergå följande berättelse, som vi här gå att anföra:
Under det den af alla djupt sörjda och begråtna Ulrika Eleonoras lik ännu stod
