Sida 237
sitt lif allmänt ansågs som den bäste och rätte jordiske hjelparen i nöden. Några märkliga resultater af hans skicklighet har traditionen ej förvarat; dock är det säkert, att äfven han lefvat en lång tid i tacksamt minne hos mer än en, hvars helsa han återställt. Hans dotter Maria uppväxte under faderns ögon, ett dagligt vittne till hans utöfning af läkarekonsten. Denna omständighet, jemte ett inom slägten ärftligt anlag för denna konst, får man tillskrifva den tidigt hos Maria väckta hågen att vara sin fader behjelplig vid hans kurer. Den lilla flickan visste intet nöjsammare, än att i tysthet lyssna till de råd Läke-Jan gaf sina patienter, och härigenom fastnade mycket i det späda minnet. Sin första kur verkställde hon på en bonde, som afbrutit benet. Utan faderns vetskap spjelade hon det och anlade ett ordentligt förband derå. Fadern fann det mycket väl gjordt; men dottern fick likväl uppbära handgripliga tillrättavisningar af honom. Hon hade beslutat att lefva ogift; men på faderns befallning gifte hon sig med en ung hemmansegare, Anders Olsson, och i följd häraf afhöll hon sig från all praktik i läkarekonsten, till dess det mindre lyckliga äktenskapet föranledde en skiljsmessa, hvarefter Maria Janson åter började sin praktik. Hennes farmaceutiska kunskaper voro visserligen ej vidsträckta; men det fordrades ej heller för hennes sätt att gå tillväga; hennes läkemedel voro alltid de enklaste, sällan begagnade hon mer invecklade komposita, och anlitade alltid vid sådana tillfällen den närmast boende apothekaren. År 1814 nedsatte hon sig på en liten egendom Katrineberg, i Horns socken af Östergöthland, hvartill Kisa var närmaste gästgifvaregård, dit hon i början vanligen stämde rådfrågande patienter sig till möte och hvaraf hon fått sitt rikskunniga tillnamn af Kisa-Mor. Till och med från hufvudstaden anlände personer, för att af henne hemta råd och hjelp, särdeles var detta fallet åren 1824 och 1825, och föranledde hennes resa till Stockholm det sednare året, der hon fick förmånen att ådagalägga sin skicklighet inom de högsta kretsar i samhället. Detta så allmänna förtroende hade till följd hennes examinerande af Stockholms läkare och Sundhets-Kollegii härpå grundade tillstånd för Maria Janson att utöfva läkarekonsten. -- Man vet huru föga en examinerad läkare fördrager "qvacksalfvare". En af de strängaste i det afseendet reste ned till den ryktbara hustrun, för att forska efter beskaffenheten af hennes påstådda insigter. Han återkom derifrån med den förklaring att, "ehuru det var stor skada för henne att hon saknade vetenskaplig underbyggnad, hade hon likväl naturliga egenskaper som ersatte mycket deraf. Hennes genie, hennes högre instinkt och "läkare-öga" gjorde henne dugligare än mången examinerad". -- Maria Janson var för öfrigt en rask husmoder. Praktisk jordbrukare, visade hon sig ega förmåga, framför mången karl, att bedöma hvad som erfordrades för att upphjelpa en vanskött jord. Snickra, timra och smida voro yrken, för hvilka hon ej var främmande. Att hon rikligen belönades för sin praktik torde kunna slutas deraf, att, då hon afled, i början af år 1842, efterlemnade hon en förmögenhet af 50 till 60,000 rdr, oaktadt hon älskade vällefnad, ett godt och väl försedt bord.
Jansson, pastorska. En af de första pastorer, efter reformationen, i Korreby pastorat uti Bohuslän var Anders Jansson. Han ifrade mycket mot folkets vidskepelser, hvarför det ofta tillstängde kyrkan för honom. Men ännu svårare förföljelser led han för sin hustrus skull, emedan bönderna ansågo en prests giftermål, hvilket är förbjudet i den katholska kyrkan, för en oerhörd och himmelsskriande synd. Hon vågade aldrig visa sig i kyrkan för böndernas raseri; de ansågo henne för "ett af den onde utsändt spöke, som ingaf presten allt hvad han hade att föredraga", och hotade att stena henne till döds.
Johanna Margaretha, markgrefvinna af Baden Hochberg, blef vid 17 års ålder, 1640, den namnkunnige fältmarskalken Johan Banérs tredje fru. Då Banér fått hennes faders samtycke, lät han, i glädjen deröfver, sin sällhet förkunnas af kanonerna i lägret, hvarvid folket i Cassel och de dertill gränsande byarne trodde fienden vara i annalkande och skyndade i kyrkorna, att bedja Gud om framgång för Banérs vapen. -- En sednare biograf förtäljer ock, att fältmarskalk Banér, fastän då redan en man af stadgad ålder, var så ytterligt förtjust i sin unga brud, att han för sin kärlek glömde allt annat, talade, då han
