Sida 439
dessa summor till ofvannämnda välgörenhetsinrättningar.
Westerstrand, Hertha Aurora, dotter af presidenten i Statskontoret Pehr W., föddes d. 16 Febr. 1821. Lyrisk skådespelerska, koloratursångerska, ledamot af Musikaliska Akademien; var 1853--54 engagerad vid Hoftheatern i Coburg och Gotha; uppträdde med stort bifall åren 1855--56 å Kongl. theatern i Stockholm som Lucie i operan af samma namn, som Rosina i Barberaren, som Adina i Kärleksdrycken, etc.; sjöng 1857 på konserter i London och Paris; vistas för närvarande i Stockholm.
Westfal, Elena, instiktade, sedan hon blifvit enka, ett kapell i Westerås, vid vestra domkyrkomuren, med vilkor, att tre messor skulle årligen hållas för henne och hennes föräldrars själar, såsom en attest af Johanne curato ecclesiæ cathedralis Arosiensis och flere, anno 1353, utvisar.
Westgöthe, Catharina Hansdotter, en adlig jungfru, ty hon förde i sitt vapen en sporre och tre stjernor. Hon var konung Johan III:s älskarinna, med hvilken han hade trenne barn: Julius Gyllenhjelm, som blef adlad 1577 och sedan ståthållare på Åbo slott; Sofia Gyllenhjelm, som 1580, på Wadstena slott, blef gift med fältöfversten Pontus De la Gardie; samt Lucretia Gyllenhjelm, som dog ung 1585. Catharina Hansdotter är således stammoder för så väl friherrliga som grefliga svenska ätterna De la Gardie och adliga ätten Gyllenhjelm. Hon blef sedan gift, först med ståthållaren på Åbo slott Claes Andersson, som blef halshuggen 1563; deras dotter Brita åter blef gift med ståthållaren på Kalmar slott Carl Gustafsson Stenbock, broder till drottning Catharina Stenbock. Sedermera gifte Catharina Hansdotter sig med ståthållaren på Åbo slott Lars Hordeel, som dog 1591, sedan han förut blifvit adlad af konung Johan III. -- "När fru Catharina födde sitt första barn Brita, en drottnings svägerska, var hon så sköflad och frånröfvad allt, att hon ej egde en klut som hon kunde svepa sitt barn uti, utan hon måste skära sitt förkläde sönder och svepa barnet deruti, och en bondgumma gaf henne en list, hvarmed hon kunde omlinda det." Förut hade hon lefvat i furstlig prakt, men emedan mannen deltagit i hertig Johans stämplingar blef huset spolieradt på allt.
Widerberg, Henrietta Sofia. Lyrisk skådespelerska vid Kongl. operan i Stockholm; född 1796; afgick från scenen 1837, då hon erhöll pension och titel af hofsångerska. "Säges af kännare hafva bättre än måhända någon samtida sjungit Mozarts tonskapelser". Saknande musikaliska studier, utförde hon alla sina sångpartier efter gehör, men med en abbandon och med en röst, som gjorde henne till sin tids Armida på scenen; vistas för närvarande i Stockholm, okänd af nutidens publik, men icke glömd af dem, hvilka hört henne i hennes blomstrande period.
Widström, Ulrika Carolina, dotter af orgelbyggaren P. N. Forssberg, föddes d. 24 November 1767 och ingick äktenskap med hofrepetitören C. Widström, med hvilken hon lefde ett lyckligt äktenskap. Hon var en skaldinna af högre ordning, ehuru hon dock, besynnerligt nog, är mindre känd och omtalad än hon förtjent. I Hammarskölds anteckningar om svenska vitterheten upptages hon såsom stående fru Lenngren aldra närmast bland våra skaldinnor, och så väl Kellgren och Leopold som Thorild och Lidner berättas hafva varit lifliga beundrare af både hennes poesier och hennes okonstlade skönhet. Atterbom återväckte först hennes minne i "Phosphoros", der det bland annat heter: "den som älskar det unga, det täcka, varma och lifliga i i poesien, ville gerna för en liten ny erotisk bok af fru U. C. W. lemna fruarne Brenners och Nordenflychts jättelika qvart-luntor, med alla vidhäftade testimonier, åt den förste Omar, som finge det infallet att uppbränna dem. Klar och mild som en vacker sommardag begynner den anspråkslösa samlingen. ... Det är det unga lifvets blommiga förtjusning, som hon besjunger. ... Men det herrligaste stycket i hela samlingen är "Korgen". ... Detta stycke visar i den fullkomligaste dager denna egna, naiva vällustighet, som är menlöshetens och naturens, och som ännu ingen svensk skald förmått uttrycka med denna oefterhärmliga ton." Konjunkturerna torde dock hafva haft en ej så obetydlig del uti fru Widströms ynnest inför konstdomarne, och Leopold erkänner detta oförbehållsamt: "när man springer enkleken med en ung skaldinna bland höstackar, recenserar man ej så skarpsynt bristerna i hennes poemer". Fru Widströms förnämsta arbeten
