Sida 25
Såsom österrikiska var Anna naturligtvis katholik, och hon var dessutom en ganska ifrig anhängarinna af den påfliga läran; hvad under då, om hon styrkte den redan från späda barndomen katholske Sigismund i hans nit för denna lära och hans afsmak för den lutherska?
Då Sigismund år 1593 anlände till Sverige, för att högtidligen och konungsligt, såsom det höfdes, till dess sista hvilorum ledsaga sin aflidne faders stoft, var den unga och sköna drottning Anna med. Hon var då på tjugonde året gammal och mycket älskvärd, sades det af dem, som fingo närma sig henne. Men då hon ej förstod landets språk och dessutom hade en afgjord ovilja för allt hvad svenskt var, ja -- nästan hyste förskräckelse för svenskarne, såsom varande enligt hennes tanke idel upprorsmakare och barbariska kättare, så drog hon sig undan, så mycket hon förmådde, och visade sig endast vid högtidliga tillfällen, då det omöjligen kunde undvikas.
Dessutom var hon djupt bedröfvad och nedstämd till sinnet. Hon hade ju i Polen nödgats qvarlemna det käraste hon i verlden egde, sitt några månader gamla barn, prinsessan Anna Maria, hvilken polackarne envisats att behålla, såsom underpant på att Sigismund skulle till dem återkomma och ej med ens qvarstanna i Sverige; och Anna, som nu för andra gången hade förhoppning att blifva mor, hade fått den fixa idén att svenskarne skulle göra på samma sätt, när Sigismund ville återvända till Polen, särdeles och helt bestämdt, om det blefve en son hon födde. Denna fruktan förföljde henne, som ett spöke, så att hon aldrig hade någon ro, och sällade sig till hennes längtan efter det i Polen qvarlemnade barnet, hvilka båda känslor i förening gjorde henne oåtkomlig för all lifvets glädje.
Och någon sådan tillmättes ock i ganska ringa mått denna arma, till ständiga sinnesskakningar dömda drottning. Under hela den långa färden från Polen, genom de många östersjöländer, som på den tiden tillhörde Sverige, hade det ju varit beständiga uppträden och strider mellan invånarne och kung Sigismund, hvilken på sin elake biktfaders, den påflige legaten Mala Spinas, inrådan flera gånger hade brukat våld emot folket. -- Och ingalunda blef det bättre här i Sverige, der hertig Carl, som sedan broderns död var riksföreståndare, ju låg i uppenbart kif med sin kunglige brorson, och der invånarne, samt- och synnerliga, voro delade i två partier, antingen Carls eller Sigismunds anhängare.
Emellertid blefvo dock, efter mycket krångel och ett långt uppehåll, Sigismund och Anna krönta i Upsala d. 19 Febr. 1594, och på sommaren gaf drottningen lifvet åt icke en son, utan åter en dotter, som dock lefde endast några få månader. En nästan löjligt storartad döpelsefest, dit en mängd af utländska furstar voro af den fåfänge Sigismund inbjudna, medhanns emellertid och en oerhörd ståt glimmade kring det redan så godt som halfdöda barnet, som från sin födelsestund hade varit sjukt och eländigt och som snart afled. Dess lik medtogs på resan härifrån, ty drottningen tillät ej att det jordades i det kalla, protestantiska Sverige. -- Hon var ock moder åt Uladislaus Sigismund, som uteslöts från svenska thronen.
Den 15 Juli 1594 stadfästade hertig Carl det drottning Anna tillförsäkrade lifgedinget, som bestod af Linköping, Söderköping och Stegeborg med dess län, men glömde ej tillägga, att drottningen dock ej finge låta något intrång ske i lifgedingets evangeliska religionsfrihet. Utflyttade hon ur riket såsom enkedrottning, så skulle en tillbörlig lösen för lifgedinget gifvas henne.
År 1598 d. 10 Febr. dog drottning Anna, endast 24 år gammal, i det hon åter skulle bli mor.
Anna, Pehrsönernas moder. -- Under namnet Anna, som burits och ännu i dag bäres af en otalig mängd svenska qvinnor, mer och mindre framstående, mer och mindre ädla och upphöjda, måste vi äfven anföra det af en ytterst afskyvärd qvinna, hvilken genom sin elakhet kommit i en olycklig åminnelse från tidehvarf till tidehvarf.
Anna var en qvinna af folket, född före reformationen. Hon tjenade hos en prest, vid namn Petrus, hvilken var Curatus eller kyrkoherde vid Sala grufförsamling. De katholska presterna, ehuru dömda till celibat, måste dock alltid ha en qvinna, som lagade deras mat och förestod deras hus. En sådan kallades i Sverige “Red-Deja“, eller “Forssia“. Anna var således Curator Petri “Forssia“.
