Sida 215
hämnas tempelbranden och den bortröfvade prestinnan. De hade nyss seglat sina färde med så väl denna arma qvinna, som alla de skatter de röfvat åt sig.
Så snart de båda fosterbröderna hos Boses fader hvilat ut och fått sina sår läkta -- ty Bose hade äfven blifvit svårt sårad -- skyndade de att rusta ett skepp och foro öfver till Bjarmaland. Dit anlända, var deras första omsorg att borra bjarmernas skepp, som lågo vid stranden, så att de ej måtte kunna förfölja, om det efter välförrättadt ärende skulle lyckas dem att åter begifva sig bort.
Hleidurs broder hade fallit i härnad och den som nu regerade i hans ställe var en gammal man, som hade tvänne fullvuxna söner. Åt en af dem, benämnd Siggeir, beslöt konungen gifva den återeröfrade, tillämnade prestinnan, utan afseende på, att hon redan var gift. -- Der firades just bröllop densamma dagen, då Heraud och Bose anlände. Genom att muta en trälinna lyckades det de båda kämparne att underrätta den förtviflade Hleidur om att hjelp var för handen och säga henne hvad hon hade att göra.
Bröllopsceremonien var förbi; gästerna skrålade och många ibland dem voro öfvermåttan druckna, då bruden infördes i brudkammaren och lemnades der allena. Hon var då ej sen att öppna vindögat, såsom fönstret ifrån taket då kallades, och på en stege, som af Bose hölls tillreds, klättra ned och direkte i Herauds armar.
Då brudens flykt upptäcktes, var hon redan med sin rätte make långt ute på hafvet, dit bjarmerna med sina i sank borrade skepp ej mäktade följa efter. De uteblefvo dock icke länge, utan kommo, så snart deras flotta blifvit iståndsatt, öfver till Sverige, att för andra gången utkräfva hämnd. Men nu blefvo de i grund slagna och tvungna att ingå förlikning, som bestod deruti, att den gamle konungen af Bjarmaland lofvade Bose sin dotter till äkta. -- Heraud följde honom ditöfver, för att bevista hans bröllop, hvarefter han glad och lycklig återvände till sin älskade Hleidur.
Utan något vidare störande sammanlefde nu de i ungdomen så hårdt pröfvade makarne lyckligt och sällt intill den sednaste ålderdom.
Hoffenberg, Helena, enka efter grosshandlaren Didriksson, testamenterade år 1812 1,500 rdr till Maria Magdalena kyrka, 7,500 rdr till Murbeckska inrättningen och 25,000 rdr rgs till Philipsénska skolan, allt i Stockholm, hvarför hennes minne är tacksamt bevaradt.
Holck, Riborg, syntes, ehuru född till rikedomar, i samma mån född till olycka. Hennes far, öfverste Sten H., som dog 1704, tyckes hafva varit en stor narr, ty det berättas om honom, att han dagligen i sina böner inneslöt dottern med dessa orden: "Gud gifve min dotter en kapten eller major; får hon en öfverste eller öfverstelöjtnant, gif den då skam, som det förtryter." -- Mången skulle ansett öfverstens hopp att få en måg vara fruktlöst, emedan jungfru Riborg var halt och krokryggig, mycket ful och till råga på allt mer än vanligt inskränkt till förståndet. - Emellertid visade det sig, huru guldet ofta öfverskyler alla skröpligheter; ty Riborg fick verkligen, till hennes fars stora förtjusning, en friare, och lyckligtvis en kaptenlöjtnant, Claes Gideonsson Rålamb. -- Lyckligt hade det dock varit, om denne friare aldrig kommit att föra Riborg ifrån föräldrahemmet, för att, grym som han var och otacksam för all den rikedom hans hustru tillförde honom, bereda henne ett öde, ej mycket olikt öfverstinnan Hertzenhjelms (se art. om denna). Rålamb höll, nemligen, sin stackars både i yttre och inre måtto vanlottade hustru instängd inom en afskrankning i salen. Och när han der, i sus och dus med sina dryckesbröder, på sitt sätt njöt af hennes i boet förda förmögenhet, plägade han öppna på dörren till hennes -- icke rum, utan prång, och under ett rått skratt peka på henne och yttra: "se här är min papegoja." -- Fru Riborg var dock nog lycklig att ej lefva länge, och dog barnlös.
Hollander, Sofia Henrika, dotter af spannmålshandlaren Sven Hollander och dess maka Gustafva Henrika Tottie, föddes i Stockholm d. 21 April 1815, gifte sig i Okt. 1846 med d. v. bokhandlaren, filos. mag. Nils Wilhelm Lundeqvist, i hans andra gifte, och blef enka d. 4 April 1863. Erhöll 1840 Svenska Akademiens andra pris för skaldestycket Gustaf Wasa, och har dessutom skrifvit åtskilliga smärre poemer, dels otryckta, dels införda i tidningar och
