Sida 131
bildning utgjorde hon sin mans käraste sällskap, äfven under hans studier och sträfvanden såsom statsman. -- Till det ovanliga hörer, att nämnda dam, för sina ekonomiska upptäckter, år 1748 invaldes till ledamot i Kongl. Wetenskaps-Akademien. -- Hon dog 1786, 15 år efter mannens död, och hade i sitt äktenskap med honom blott en son, men sju döttrar. -- Hon var allmänt saknad för sina stora egenskaper, mest af fattiga, som bespisades af hennes bord, kläddes af henne, bodde under hennes tak och blefvo af henne uppfostrade.
De la Gardie, Hedvig Ulrika, dotter af öfverkammarherren Carl Julius De la Gardie, föddes 1761 och blef 1786 gift med den namnkunnige baron Gustaf Mauritz Armfelt. Hon var först hoffröken, sedan fick hon riksrådinne-värdighet, derefter blef hon öfverhofmästarinna för konung Gustaf IV Adolfs barn, sedermera statsdam hos kejsarinnan af Ryssland och 1814 ordens-dam af den heliga Catharinas orden med lilla korset. De sista åren af sin lefnad tillbragte hon i Sverige och dog 1832 i Stockholm, efterlemnande fyra barn.
Bland de många olyckor, dem grefvinnan Armfelt upplefde, vilja vi endast anföra följande:
Armfelt hade i Neapel lemnat sina vigtigaste papper åt sin fru grefvinna att förvaras, och hon hade i en trädgård dersammastädes, med en af sina trotjenares tillhjelp, låtit nedgräfva dem, inlagda i ett schatull, i afsigt att vid sin afresa från Italien medtaga dem. -- Detta var en stor oförsigtighet, föranledd af grefvinnans begär, att efter Gustaf Adolfs thronbestigning få visa sin mans oskuld i klar dager. (Vi kunna ej neka, att dessa dokumenter voro af en något underlig beskaffenhet, betraktade som bevis för de brefvexlandes oskuld). Allt nog, den gamle tjenaren blef bestucken af Piranesis tjensteandar, och då grefvinnan vid afresan uppgräfde schatullet, egde det visserligen allt utseende af att vara orördt, men hela dess dyrbara innehåll var försvunnet och ersatt af -- gråpapper. Grefvinnan Armfelt, som omöjligen kunde ana denna list, medförde schatullet ända till Kaluga, der bedrägeriet först upptäcktes. Emellertid hade dessa dyrbara originalpapper, som förorsakade så många menniskors olycka, längesedan anländt till Stockholm.
Medan förutnämnda dokumenter sedan fyllde Sverige med skampålar och förorsakade fängelsestraff, tillbragte Armfelt sjelf -- upphofssmannen till alla dessa olyckor -- under flera år ett dystert och sorgligt lif i en liten ort, Kaluga, i Ryssland, der han ändtligen funnit en fristad undan sina förföljare. -- Utan penningar och tillgångar hade grefvinnan Armfelt begifvit sig från Neapel, för att åt sig och sin familj skaffa ett skydd i ryska kejsarinnans stater. Hennes resa var i hög grad besvärlig. Ganska långt framskriden i grossess, medförde hon dessutom tvänne barn. Armfelts adjutant, Peyron, var hennes egentliga stöd under resan. I Rom var hon nära att bli arresterad af de många spejare, som öfverallt eftersökte Armfelt; äfven i Venedig höll samma olycka på att träffa henne, men der varnades hon af svenska residenten, och kom lyckligt undan. Hon fortsatte resan öfver Triest till Wien, der hon måste pantsätta sina perlarmband, för att få medel att komma vidare. Man har svårt att föreställa sig alla de lidanden och försakelser, som detta ädla, beslutsamma fruntimmer måste underkasta sig på denna sin irrfärd. I Polen utbröt inbördeskriget just som hon passerade landet. Deraf nya faror, nya bekymmer! Ingen eganderätt respekterades, allt var i virrvarr. Vid en station begärde en polsk befälhafvare se hennes pass. Hade hon då framvisat det ryska passet, så vet ingen hvad följderna blifvit. Men hennes själsnärvaro öfvergaf henne ej. Hon erinrade sig att hon hade ett gammalt svenskt kabinettspass på latin, hvilket framvisades, hvarigenom hon fick ett säkerhetskort att fortsätta resan. Alla dessa besvärligheter, hvartill kom brist på lifsmedel, brist på vatten, samt fruktan för mannens öde, hade emellertid påskyndat hennes nedkomst, som inträffade blott några timmar efter hennes ankomst till Riga om aftonen d. 22 April 1794. Sedan hon här något hvilat ut, begaf hon sig till Kolk i Liffland, hennes morbrors, grefve Carl Stenbocks, egendom, der hennes vistande dock ej blef långvarigt. -- Armfelt sjelf hade på andra vägar kommit till Ryssland och fått befallning af ryska kejsarinnan att vistas i Kaluga, som blef hans förvisningsort och der äfven grefvinnan slutligen sammanträffade med sin man. -- Öfverståthållare-embetet i Stockholm hade utfästat en
